Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

Något har hänt

29 Aug , 2016, 01.00 Catharina von Schoultz

 

”Jag tror jag skulle vara beredd att dö för de ideal jag tror på.” sade en god vän till mig vid lunchbordet häromdagen. Hon är ingalunda särskilt fundamentalistiskt lagd eller på annat sätt extrem i sin hållning. En vanlig finlandssvensk flerbarnsmamma, men med utpräglad rättvisekänsla och ett starkt samhällsengagemang för de svaga och mindre lyckligt lottade.
De ideal hon talar om är inte heller på något sätt extrema. Ännu för bara ett år sedan var det ideal som ingen i vårt land hade kommit på tanken att ifrågasätta. Jämlikhet, öppenhet, respekt för andra. En tro på det goda.

På senare tid har vi ibland också pratat om krig vid lunchbordet på jobbet, krig som en reell möjlighet också här hos oss. Det har inte hänt förr. Småpratet om söner som avtjänar sin värnplikt handlar inte längre huvudsakligen om att de äntligen lär sig hålla reda på sig och sina saker och om att armén gör karlar av våra älskade men ack så slarviga söner. Armén har en helt annan funktion i grunden, en funktion vi som mödrar helst av allt vill förtränga. En isande känsla kryper sig på och vi tvingar oss att skratta bort vår oro. Så långt ska det nog inte gå. Vi lever i en upplyst civiliserad värld.

För visst gör vi ju det, eller? I vårt land respekterar vi varandra och följer idealet om alla människors lika värde och rätt. Hos oss döms ingen utan att först bli hörd och vi förstår att diskriminering och våld aldrig är en lösning. Vi kan sova lugnt på nätterna för vi vet att våra myndigheter och vår polis är objektiva och rättvisa i sin bedömning. Vi har en regering vi kan lita på. Vi lever i ett av världens tryggaste länder.

För ett år sedan trodde jag fullt och fast på det jag skrev ovan. Idag gör jag det inte längre och det gör mig både arg och besviken, men framförallt orolig och rädd. Hur är det möjligt att våra grundvärderingar på ett år har satts i så stark gungning att finländare, särskilt de som flyttat hit från andra länder, inte längre kan känna sig trygga i sitt eget land? Att hatet har blivit en naturlig del av vår vardag, såväl i verkligheten som på nätet. Något har hänt och dess betydelse kan vi som lever mitt i det antagligen inte riktigt greppa eller förstå. Vilka följderna blir vet vi inte, men vi kommer alla att bli delaktiga i dem. Vi bär därmed alla ett ansvar för hur situationen kommer att utvecklas.

Men hur långt kan det här gå? Hur sätter vi stopp? Kan vi sätta stopp?
I mina mörka stunder har jag funderat på om innehållet i våra lunchsamtal är ett tecken på människans otroliga förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. Att vi redan mentalt förbereder oss på något som ännu för bara ett år sedan verkade fullständigt orealistiskt? En lösning bortom konstruktiv dialog, en väpnad konflikt. Om en fredsälskande och saklig person som min vän börjar tala om en kamp för sina ideal som en kamp på liv och död, har något hänt. Vi måste reagera.

,

Läs också

Kommenteringen är stängd.