Sommarens meganyhet, Brexit, fick mig att fundera på hur vi talar om förnuft och oförnuft. Inte sällan använde politiker, akademiker och journalister just ordet förnuft eller oförnuft i sina analyser av valresultatet. Exempelvis Alexander Stubb förundrar sig över hur resultatet var möjligt i ett land som ”borde symbolisera förnuft och rationalitet”. Men vad innebär det att beskriva någonting som förnuftigt? I vardagligt tal används ordet förnuft ofta som synonymt med ”bra”, ”önskvärt”, eller andra uppskattande termer. Om någon säger ”det är förnuftigt att man bygger en parkeringsgrotta i Åbo” är det ungefär som att säga att det ”jag tycker det är bra att man bygger en parkeringsgrotta i Åbo.” Parkeringsgrottor är i sig är varken förnuftiga eller oförnuftiga innan vi artikulerat något mål som skall uppfyllas, t.ex. att vi vill ha flera eller färre parkeringsplatser i stadskärnan. Om vi däremot redan är överens om vilket mål vi eftersträvar, flera eller färre parkeringsplatser, så kan vi tala om vad som är förnuftigt bortom vad vi själva anser att är önskvärt eller bra. Det är onekligen oförnuftigt att bygga en parkeringsgrotta om målet inte är flera parkeringsplatser.
Det är uppenbart att då Brexit beskrivs som förnuftigt/oförnuftigt menar inte skribenten bara att hen själv tycker att valresultatet var bra/dåligt. Snarare vill man låta förstå att det ena alternativet som sådant, på något sätt, var mera förnuftigt än det andra. Som om förnuftet vore något sorts orakel som viskar i vårt öra vilket som är det bästa sättet att ordna vårt europeiska samarbete. Men detta är förstås att spänna kärran före hästen: alternativens förnuftighet är beroende på vilka mål vi vill uppfylla. Och det var i folkomröstningen som medborgarna uttryckte vilka mål de anser att borde uppfyllas. Att tala om Brexit som förnuftigt eller oförnuftigt blir alltså lätt vilseledande eftersom det implicerar en samstämmighet som de facto inte fanns.
