Under den senaste tiden har vi sett flera framstående män som dragit sig tillbaka från tunga poster och angett familjen som orsak. De upplever att de inte hinner vara varken pappor eller makar och att alltför mycket tid gått till arbetet. Det här är verklighet för de flesta barnfamiljer idag – arbetslivet kräver mycket. Ofta för mycket. Myten att det skulle gå att kombinera familjeliv med krävande arbetsuppdrag utan att någondera lider lever ändå fortfarande starkt. Det lyfts t o m fram som ett ideal för en framgångsrik människa.
Den utmanande konstellationen drabbar både kvinnor och män, men trots jämställdheten är förväntningarna och kraven åtminstone gällande hem och barn fortfarande större på kvinnorna. Därför är det bra att också män i karriären lyfter fram familjen som en naturlig del av sin vardag, att det praktiska ansvaret för familjen ligger också på deras axlar. Det leder så småningom till ett förändrat synsätt.
Tråkigt blir det om familjen används som ett svepskäl, som ett taktiskt drag i ett spel. Ett familjekort. Vill man verkligen satsa mer på familjen krävs det full insats. Över en längre tid. Det vet alla de som valt att arbeta t ex deltid medan barnen är små. Oftast kvinnor. Det val de gjort har de gjort för sina barn, för sin familj. Med full vetskap om att det sker på bekostnad av den egna karriären. Ofta också på bekostnad av de egna behoven.
Familjen är på riktigt. Inte en orsak att dra fram man då man vill slippa ifrån ett tråkigt jobb eller känner att det skulle vara dags med lite luftombyte. Eller har ett kliv på karriärstegen i sikte. Det är att profitera på jämställdhetsidealet, inte att stöda det. Och visar hur lång väg vi ännu har kvar att gå.
