Jag tycker mig ha märkt att man i många av våra finlandssvenska organisationer mer och mer poängterar vikten av tvåspråkighet. I praktiken vikten av att vara lika bra på finska som på svenska. Det här gäller särskilt frontfigurerna och de personer som man ser att spelar en viktig roll i offentligheten.
Det här är förstås bra. På ett sätt. Språkkunskap är alltid en rikedom, alltid något att på alla sätt försvara och satsa på. Med flera språk i bagaget är det inte bara lättare att kommunicera med många människor, forskningen visar också att kunskaper i olika språk öppnar upp för en förståelse av företeelser och problemställningar på ett såväl bredare som djupare plan. Vid vilken tidpunkt de här positiva följderna av språkkunskapen inträder har jag ändå inte hittat någon forskning kring. Är det då personen klarar att kommunicera fritt, då hen talar grammatikaliskt korrekt eller då också uttalet är perfekt?
Personligen antar jag att det här är individuellt och att en djup förståelse inte kräver ett tekniskt korrekt språk och inte heller hänger ihop med en eventuell brytning eller inte. Språk handlar om kommunikation människor emellan, det är ett verktyg för ett fungerande umgänge. Att tala två eller flera språk är alltså alla gånger en fördel i jämförelse med att tala bara ett.
Problematiskt blir det då vi börjar ställa krav på hur väl de andra språken ska talas för att det ska duga. Då vi börjar kräva perfekt grammatik och uttal för att språkkunskapen ska räknas. Då går vi i en fälla som begränsar både personen som talar som, kanske ännu värre, det hen vill föra fram eller arbeta för.
Och det är just detta jag tycker mig se i Svenskfinland, åtminstone i de södra delarna. De från födseln tvåspråkiga uppfyller förstås alla kriterier och många andra har lärt sig finska så väl, att den finskspråkiga inte märker att de har svenska som modersmål. Det här verkar vara idealet vi eftersträvar för att så att säga bli tagna på allvar av den finskspråkiga majoriteten. Att det inte märks att vi egentligen har ett annat modersmål.
Men är det här ett krav språkmajoriteten ställer på oss eller är det vi själva som binder ris på vår rygg? Som själva förminskar oss? Eller är det så att det faktiskt är det som krävs för att kunna bli tagen på allvar och fungera i det finländska samhället?
Gärna kunde den här frågan debatteras mer. Särskilt angelägen blir den då vi nu får fler invandrare i vårt land. Människor som kommer hit som vuxna och därmed har det ytterst svårt att komma upp till perfekta språkkunskaper i finska eller svenska. Kommer de alltså inte att kunna bli fullvärdiga finländare för att de inte behärskar språket till fulländning? Trots att många av dem är högt utbildade och talar 5-6 andra språk och kommer att bidra till vårt lands välfärd på ett betydande sätt.
Jag undervisar invandrare i svenska och brukar alltid lyfta fram att det viktigaste är att våga prata, att inte vara rädd för att formerna inte alltid blir rätt. Språket är ett verktyg, som kan se ut på många olika sätt. Huvudsaken är att det fungerar som ett redskap för förståelse människor emellan.
Men hur gör jag själv? Varje gång jag ska tala finska i offentligheten oroar jag mig för just detta. Att formerna inte blir rätt. Att jag inte blir tagen på allvar för att jag talar ”fel”.
Har vi ett språkkomplex i vårt land? På båda språken?