I gymnasiet hade jag den bästa läraren i svenska jag kunde önska mig. Han tog oss på teater, han lät oss skriva och diskutera mycket. Ja, han väckte min nyfikenhet till mycket mer än bara själva språket. Vi skrev uppsats ganska ofta och det är speciellt en rubrik som har fastnat i mitt minne: Storm i ett vattenglas.
Storm i ett vattenglas – vilken underbar rubrik Jag tänker med jämna mellanrum på den, den pockar på sin uppmärksamhet, den dyker upp i de mest olika tillfällen.
Det stormar i mitt vattenglas med jämna mellanrum. Som nu då byns mopeder har fått ett nytt liv efter vintern och de gasar omkring med hårda ljud. Till saken hör att jag bor precis efter ett farthinder, precis efter en liten krökning i vägen och utanför mitt hus är det en raksträcka på ca åttio meter innan nerförsbacken med gupporna börjar. Raksträckan är naturligtvis den bästa platsen för att gasa, för att åka på bakhjulet, för att försöka få ut så mycket som möjligt, både fart och ljud, på de knappa åttio metrarna.
Jag har tänkt ut många lösningar till det här: bygga fler farthinder – många många efter varandra utanför mitt hus, bygga in vägen i en ljudsäker tunnel, ställa mig mitt på vägen och vifta och hötta och se argsint ut och gapa om lugn och ro i byn.
De flesta stormar lägger sig dock, förr eller senare, så också min. Små vågor kan skönjas ibland, också vita gäss, men det lugnar sig med tiden. Åtminstone ett år framöver då mopederna igen vaknar ur sitt vinteride, och jag planerar vidare på mina åtgärder om att få lugn på raksträckan.
Stormar det i ditt glas? Idag är det lugnt här, ingen storm på långa håll.
Zen!
Kati
