Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin

Inte enhetskultur – men flerstämmighet. Inte ankdamm – men fri horisont

24 May , 2016, 23.10 Kerstin Romberg

 

WP_20160518_13_37_30_Pro

Någon menar att det finns en enhetskultur i Svenskfinland, eller att det funnits en sådan och att vi nu håller på att förlora den. För mig framstår begreppet enhetskultur som ganska svårhanterligt och föga uppbyggande. ”Enhetskultur” andas för mycket likriktning. Ja, man kan vidhålla att det finns ett gemensamt finlandssvenskt standardspråk och en gemensam historisk bakgrund, främst genom relationen till Sverige och Norden, vilket håller oss samman, liksom vår numerära minoritetsposition i Finland. Men det finns också mycket som skiljer finlandssvenskarna åt.  Vi växer i stort sett in i en grupptillhörighet inom minoriteten – men grupperna och differenserna är många. Vi kommer från familjer av olika ekonomisk och socialt kulturell bakgrund – precis som i det finländska samhället i stort. I de flesta finlandssvenska familjer finns ingen ”pappa som betalar”. Den bild som fortsättningsvis odlas av oss finlandssvenskar är falsk och vi gör inte nog för att döda den myten. Det hör till myternas väsen att de är svåra att avliva. Som jag ser det bejakar vi inte vår mångfald på ett konstruktivt sätt, trots att det sägs att just bland oss är det ”högt i tak”. Det finns något motstridigt och undanglidande i detta förhållningssätt.

Det skulle behövas en injektion av något nytt, inspirerande och positivt för att förena oss, ett slags stolthet över just mångfalden. Jag talar om attityd. Glädjande nog tycker jag mig skönja en nyvaknande synlighet när det gäller de ”finlandssvenska språken”, dialekterna. Inte minst inom sång, musik och litteratur. Men vi behöver också majoritetens stöd. Skulle vi långt mera, på finskt håll, behöva lyfta fram båda språkgruppernas gemensamma erfarenheter från landets olika utvecklingsskeden? Vilka skall kunna kämpa för svenskan på nationell nivå? Lagstiftarna, rikspolitikerna, är självklart viktiga. Grundlagen ger oss idag goda förutsättningar. Svenska Finlands folkting? En och annan tankesmedja? Kan man ta tag i språkfrågorna på ett förnyande sätt?

Vad är det som håller ihop oss finlandssvenskar – i den mån vi upplever att vi har gemensamma mål och intressen? Språket, ja! Men därutöver? Utbildningen, grundskolan – och inte minst även mindre skolor på landsbygden, i skärgården, i byar och kyrkbyar, skolor som ger den finlandssvenska regionen fortsatt liv. Det är också våra gymnasier, yrkesinstitut, yrkeshögskolor och universitet – och det fria bildningsarbetet. Men det handlar också om lokal dagspress och annan media som stöder människornas identitet – och sköter viss intressebevakning. Det handlar också om en del finlandssvenska evenemang inom idrott, sång och musik, hembygdsfrågor och annan kultur, inte minst handlar det även om regionala teaterhus, som vi kan identifiera oss med. Och det handlar om fonderna som gett stöd till så mycket av allt detta, inte minst till tredje sektorns aktörer.

Mycket av det här, som är vår gemensamma botten, är hotat idag. De mindre skolorna är i fara runt om i bygderna. Den högre utbildningarna pressas. Lokala tidningar dras in. Utvecklingen följer den allmänna tendensen i samhället, ja, men den slår hårt mot minoriteter, där det finns så litet att ”ta av” så att säga. Vågar någon satsa tvärtom? Jag läste någonstans att i östra Nyland vill man gå mot strömmen och bevara de små grundskolor som ännu finns kvar, för att locka nya invånare och behålla dem som bor där. Det – det är att tänka nytt i det här läget! Man gläds över sådana nyheter!

Vi behöver en positivare attityd, framförhållning, vi behöver samla mentala resurser – inte stanna kvar i interna grupptänkanden utan blicka utåt och skapa nytt tillsammans med andra. Inte enhetskultur – hellre någon form av polyfoni.

 

, , , , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.