Lära för livet eller lära av livet?

Jonas

Tidens gång

27 apr , 2016, 19.09 jonasahlskog

 

Alla har väl varit med om den: upplevelsen av att ”tiden rusar” då man har verkligt mycket att göra. Plötsligt tittar man i kalendern och konstaterar: vad då, är det verkligen den 27 april redan, vart tog april månad vägen? I mitt fall skulle jag inte ens ha märkt att det idag är 27 april om inte en påminnelseruta skulle ha dykt upp i min telefon: 27 april, blogga! April månad försvann förstås inte – man minns ju mer eller mindre klart vad som hänt de senaste veckorna – snarare är det så att det inte alls funnits något tillfälle att fundera på tidens gång. Tiden rusade fram eftersom man helt och hållet hade ägnat sig åt olika verksamheter, inte åt att fundera på tid. Som kontrast kan man tänka på tidens gång då man väntar på bussen, besöker tandläkaren eller sitter på en motionscykel. Hur vi upplever tidens gång är i allra högsta grad beroende av vad vi gör och hur vi förhåller oss till det vi gör.

Tidens gång är även kulturellt betingat på många sätt. Det här märkte jag speciellt klart i höstas då jag var gästande doktorand i filosofi vid Harvard universitetet i Cambridge, USA. I samtalen med forskarna fanns en sak som ofta dök upp: kronisk tidsbrist. Kalendrarna var fullbokade och alla hade åtaganden inom tusentals olika saker. I början tänkte jag att kanske det bara är ett enkelt faktum att forskarna vid USA:s elituniversitet är mycket mera upptagna än hemma i Finland. En dag hamnade jag dock i diskussion om saken med en professor med europeiska rötter som lakoniskt sa att ”varje gång jag kommer tillbaka till USA undrar jag om det finns färre timmar i dygnet här.” Samtidigt påpekade han att kollegor i England, som inte tycks lida av samma kroniska tidsbrist, i regel producerar vare sig färre eller sämre böcker och artiklar. Hans tanke var att tidsbristen i mångt och mycket var en kulturellt bunden attityd: den som alltid är upptagen visar sig utåt som aktiv, framåtsträvande och på hugget. Fenomenet är knappast unikt för USA, och visar på att hur vi förhåller oss till tid och tidsbrist inte är oberoende av hur vi vill framstå i andras ögon. Med tanke på ämnet för forskningen kom jag dock ofta att fundera på vad filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sina Särskilda anmärkningar: ”Filosofernas hälsning till varandra borde vara: ”Ge dig tid!”

Kommenteringen är stängd.