Jag lovade återkomma till det arbete som enligt en ny studie är det lyckligaste bland lyckliga, nämligen det att fungera som rektor. Jag är övertygad om att alla med ledarerfarenhet i utbildningsinstitutioner långt håller med mig om att det är det konkreta man kan få till stånd för elever, studerande och kursdeltagare – och kontakten till dem – som gör jobbet motiverande. Och teamarbetet. Att inte hinna undervisa själv i den mån man skulle vilja, det kan bli en källa till saknad (om man nu får använda ett så starkt ord i det här sammanhanget). Man kan ju invända och säga, att den som helst skulle undervisa, borde kanske vara lärare och inte sköta rektorsuppdrag. Frågan är alls inte obefogad. Å andra sidan är det möjligen också så, att den som är intresserad av pedagogik är kanske inte sämst skickad som ledare. Pedagogiken borde (få) stå i centrum. Utan kvalitativ undervisning finns ingen framtid!
Administration, ekonomiplanering, strategi och utveckling, fastighetsfrågor, myndighetskontakter, nätverkande, uppföljning av landets utbildningspolitik – allt detta måste likväl ses som delar av helheten, inte som något vilket (i princip) står vid sidan om undervisningsverksamheten i skolan. Därför gäller det att försöka ta hand om helheten så bra som möjligt.
Om det därtill finns ett internat att hålla ett vakande öga över – då är chansen stor att arbetet aldrig hinner bli tråkigt! Det krävs en god portion diplomati av en skolledare, liksom i de flesta andra yrken. Något av det jag minns bäst från mina egna år i rektorsuppdrag är ett alldeles särskilt fenomen. Nämligen – flera gånger, då jag hade anledning att gripa in för att lösa något problem, inte sällan hade det med livet och levernet på internatet att göra – då någon (eller några) av studerandena blev uppmärksammade för att t.ex. ha uppträtt olämpligt, då hade jag strax efteråt en hel flock studerande inne i mitt arbetsrum som uppriktigt tog sina kompisar i försvar och förklarade och berättade varför det blev som det blev – och ”var inte så hemskt sträng nu… snälla!” De samtal som sedan följde, de blev ofta både långa, positiva, och mycket intressanta! Att de som bor i internatet utvecklar stark solidaritet, lojalitet och livslång vänskap – det inser en rektor då om inte tidigare!
I studerandenas utvärderingar är det ofta, i folkhögskolan, just detta som framhålls som det viktigaste med läsåret som ligger bakom: gemenskapen med kamraterna, diskussionerna om Livet, men också om studieämnena OCH det faktum att studerandena upplevt sig sedda av personalen. ”Att lärarna trott på mig, det var det allra bästa”, är ett inte ovanligt utlåtande. Och det är klokt av de unga att lägga allra störst vikt vid vänskap och tillit från olika håll – i livet efter skolan är det fortfarande det enda som har någon egentlig betydelse. Eller som Shakespeare sade på sin tid: ”Där den verkliga vänskapen råder, där behövs inga ceremonier”.
folkhögskola. pedagogik, gemenskap, internatsliv, rektorsuppdrag
