Lära för livet eller lära av livet?

Moa

Den enda kvinnan

18 mar , 2016, 10.39 Moa Thors

 

Ibland händer det roliga saker när man minst anar det, som i går kväll till exempel. Det hade varit en lång dag som börjat med fortbildning i stadens nya dataprogram för inmatning av budgeten – läckert! Dagen hade visserligen slutat med ett mycket inspirerande samtal mellan journalisten Anne Hietanen och författaren Bea Uusma hos oss på Arbis, men jag var ändå ordentligt trött när jag satte mig i tåget.

Jag slog mig ner i restaurangvagnen med en kopp kakao, fast besluten att äntligen hinna läsa dagens tidning. Vi var inte alltför många själar i vagnen och därför kände jag en viss irritation när jag märkte att en karl slog sig ner mittemot mig med sin karelska pirog och en kopp te. Motvilligt drog jag in mina utsträckta ben, försökte trots min lätta irritation ge mannen en artig blick men återgick snabbt till min padda. Mannen lät sig dock inte förskräckas.

– Olet muuten ainoa nainen ravintolavaunussa.

Det hade han tydligen helt rätt i. Jag kände mig motvilligt lite road och undrade om jag borde vara rädd. Han svarade inte men avslöjade att han var arbetsplatspsykolog och att hans hobby var att skriva dikter om folk i tågets restaurangvagn. Och i nästa andetag undrade han, om han fick skriva en dikt om mig. Varför inte, tänkte jag. Det är ju inte precis alla dagar som man får en dylik fråga.

Han plockade fram en liten anteckningsbok och öppnade en blank sida. Att skriva dikten tog honom sisådär två minuter. Två minuter under vilka han med jämna mellanrum tittade upp på mig, som om han målade ett porträtt. Sen läste han upp dikten. Jag tyckte om den. Han hade lustigt nog träffat ganska rätt.

När han hade ätit sin karelska pirog steg han upp och tackade för att han hade fått skriva dikten till mig. Det lät för bakvänt, det var väl jag som skulle tacka honom? Men alla lär inte alls vilja bli omdiktade. Många känner sig obehagligt berörda och väljer att hellre envetet stirra på sina paddor än att se en annan människa. Jag kände ett sting av skuld. Också jag hade varit nära att försöka ignorera honom. Jag är glad att jag inte gjorde det. Tänk vad jag hade missat!

Moa

 

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.