Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin

”Så du lider också av infomani!”

4 Mar , 2016, 01.07 Kerstin Romberg

 

WP_20160229_09_47_38_Pro

”Så du lider också av infomani!”, säger hon glatt när hon stiger in i mitt vardagsrum. Där står nämligen tv´n på, datorns Facebook-sida öppen, tidningar och böcker strödda på bord och stolar – och därtill ringer telefonen. Jag försöker se på scenariot med hennes ögon och får medge – ja, ständigt detta informationsflöde, och jag är nästan alltid tillgänglig. ”Men jag stänger av telefonen när jag skall sova”, säger jag i ett försök att försvara mig. Varför får jag lust att försvara mig? Är det ett så stort moraliskt dilemma vi hamnar i när vi ägnar oss åt facebookande, twittrande, e-postande, skärmfokuserande? Ja, jag tänker på det man upplever allt oftare; vi sitter och kommunicerar med någon som befinner sig ”inne i” smarttelefonen eller ”laptopen” men vi är avstängda från dem som finns strax intill i samma rum. Det är inte bra. Inte bra alls. De allra flesta tycker säkert inte om fenomenet, och det är väldigt lätt att bli irriterad – särskilt när någon annan ägnar sig åt det.

”Se bara till så du inte utvecklar gräshoppshjärna!”, säger min väninna lika glatt. Ja, också jag har – just utur detta (avskydda) mediaflöde – inhämtat information om hur våra hjärnor tar skada av den ständiga uppkopplingen, våra mentala ”on-knappar” är fortgående aktiverade och svåra att stänga av. Forskning visar att vi blir rastlösa och överstimulerade, våra tankar tenderar att hoppa från det ena till det andra, litet som gräshoppans ryckiga väg i gräset. Kognitionen försämras. Vi förväntas också tycka till, blixtsnabbt formulera oss och lägga ut åsikter på nätet. Vi blir otåliga men ser det nödvändigtvis inte själva. Och botemedlen? Meditation, hävdar de som forskat i bl.a. buddhistiska munkars hjärnverksamhet. Med hjälp av koncentration och visualisering kan välbefinnande tränas, menar man. De som ägnar sig år meditation sägs återhämta sig från motgångar och kriser snabbare än andra.

Men var det så mycket bättre innan vi drabbades av datorernas och smarttelefonernas tsunami? Jag jobbade själv i nästan fyrtio år som lärare. På 1990-talet blev vi alla ”datoriserade”. Jag minns med fasa de första ordbehandlingsprogrammen. Hade du inte markören på rätt plats när du skulle spara texten så kunde det hända att du fick börja om från början. Åh – så många rop på hjälp i lärarrummet! Tids nog kunde vi ändå inte förstå hur vi klarat oss med enbart skrivmaskiner och med kopieringsapparater som skulle vevas fram! Minns ni dem? På den tiden kunde jag, som alla andra lärare, sitta sent på kvällarna (ty sådan är lärarens vardag), och kommentera studiearbeten med penna i hand. Sedan internet- och e-postfunktionerna trädde in i vardagen sitter lärarna ofta i vargtimmen och svarar på studerandenas frågor och bedömer deras arbeten digitalt. Är skillnaden så stor mellan då och nu? Allt kan inte skyllas på datorerna. Men arbetslivets krav och samhällets utveckling förefaller som helhet vara i otakt med vår förmåga att leva våra liv på ett balanserat och människovärdigt sätt. Kanske är infomanin en delorsak, eller kanske en följdsjukdom. Det är möjligt.

Hur som helst, vi stängde tv´n, datorn och telefonerna innan vi satte oss vid kaffebordet, min väninna och jag. Men redan när hon gick ut genom dörren på väg hem, hade hon smarttelefonen påkopplad och kollade ivrigt sms, epost och facebook. Samtalet vi förde medan vi var ”frånkopplade” – det var lika helande som den bästa meditation. Sådana samtal överträffas enbart av barnbarnens sunda uppfattning om här och nu – och av en och annan vandring ute i naturen.

 

, , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.