Det var en gång en man och en kvinna. De levde ett lugnt och stabilt liv med mat på bordet varje dag, de brukade se på TV eller spela spel med varandra under lugna hemmakvällar och de hade en lagom stor bil som de ofta gjorde små utflykter i grannskapet med på söndagarna. En dag kommer mannen hem och meddelar kort att han nu hittat lyckan i en annan kvinna. Hon är alltid fräsch, har många pigga ideer och hon kräver inte att han ska städa efter sig – för det sköter en städningsfirma om. Till middag ordnar hon med spännande maträtter från världens alla hörn och på kvällarna besöker de ofta konserter.
Mannen flyttar och den lämnade kvinnan fortsätter sitt liv, något tuffare ekonomiskt nu då hon ensam ska sköta om hela hushållet. Men barnen besöker henne ofta och hon ställer alltid upp då det behövs barnvakt eller andra tjänster. Mannen betalar underhåll för henne och barnen, men inte alltid med glädje. Han frågar sig ofta hur det kan gå så mycket pengar åt och tänker att mamman nog är väl slösaktig.
Efter en tid börjar hans nya kvinna kräva alltmer av honom, också ekonomiskt. Han måste ställa upp mer för att de i framtiden ska få det ännu bättre och hon övertygar honom med uträkningar och diagram. Vill man ha något måste man också satsa, det förstår ju var och en.
Så en dag kommer den nya kvinnan hem och berättar att det nu gått som det kan gå när man satsar fullt ut – huset måste säljas och städpersonalen sägas upp. Pengarna har tagit slut. Men kvinnan lyser upp – hon har hittat en ny man som lovat starta om. Med henne. Han har bra ekonomi och tillsammans har de redan planerat för en ny framtid. Och där behövs inte den gamla mannen. Tack och adjö – det var trevligt så länge det varade.
Ensam går mannen längs gatorna och märker att han plötsligt står framför dörren till sitt gamla hem. Där inne lyser lampan och genom fönstret ser han sin förra familj sitta runt det trivsamma matbordet. Han ringer på. En son kommer och öppnar och hälsar honom med öppna armar. Familjen bjuder honom mat och förstås husrum och om han så önskar kan han stanna så länge han vill. Tryggheten värmer.
——————————-
Häromveckan gick ett privat daghem i Borgå i konkurs. Orsakerna är säkert många, kanske man tagit för stora risker eller varit väl optimistisk i sin kalkylering. De familjer som valt att anlita daghemmet stod plötsligt utan dagvård. Dagvård är ändå en lagstadgad rätt i vårt samhälle, därmed måste staden Borgå träda in och ordna dagvård för de strandade barnen. Och det gör man förstås, även om det inte funnits i planerna och inte heller budgeterats för. Det offentliga finns där som en backup, då det privata inte kan uppfylla sina åtaganden.
Det privata lockar ofta med spännande alternativ, specialinriktningar det offentliga inte kan erbjuda, eftersom det kommunala bör vara beredd på att sköta alla behov, också personal- och kostnadstunga sådana. Och bra så. Det offentliga kan inte plocka russinen ur kakan och får tyvärr i debatten ändå ofta höra hur ineffektiva de är och – ja – tråkiga. Ungefär som den ansvarsfulla föräldern som inte har så mycket guldkant att erbjuda men som alltid ställer upp med gröt då barnen svikits av mer spännande alternativ. Det offentliga är en trygghet att falla tillbaka på, något de mer riskbenägna privataktörerna är väl medvetna om, men sällan nämner.
Eftersom vårt samhälle idag erbjuder valfrihet mellan olika privata vårdföretag och kommunala tjänster borde det också vara en självklarhet att kräva att dagvård liksom andra viktiga samhällstjänster i allmänhet borde ha en kontinuitet, att ansvaret för detta kunde läggas på den aktör som i valfrihetens namn åtagit sig uppdraget. Att det inte går att sätta lapp på luckan då det inte längre smakar och jaga ut mannen som i berättelsen ovan. För att man vet att den förra frun aldrig skulle lämna honom i sticket.
Ganska bekvämt, eller hur?
