En gymnastiklektion i gymnasiet fick jag nog.
”Måste vi alltid mäta och skriva upp allt? Kan vi inte bara göra saker för att det är roligt? Eller åtminstone själva avgöra vilket resultat som är så bra att vi tycker att de ska antecknas?” utbrast jag upprört.
Själv har jag aldrig representerat skolan i någon idrottstävling, aldrig tillhört toppskiktet under gymnastiktimmarna – om man bortser från den där gången när väninnan och jag var först i en orienteringstävling i lågstadiet. Men då orienterade vi längs band och någon tävling mellan skolorna arrangerades aldrig till min stora förtret.
Kanske min aversion för att mäta idrottsresultat fick sin början redan som 6-åring när jag deltog i Gamlakarleby idrottsförenings knatteträningar. Storasyster hade skåpet fullt med medaljer så jag skulle naturligvis testa. Jag har ett vagt minne av löpbanan, men desto bättre minns jag mina bittra tårar när jag blev sist. Det var första och sista gången jag deltog i GIF:s träningar.
Att jag själv blev lärare (dock ej i gymnastik – språket var min styrka så jag blev modersmålslärare) är väl ödets ironi. Jag har sannerligen mätt och skrivit upp mina adepters resultat i många år. Och någonstans inom mig har jag konstaterat att det är än mer vanskligt att mäta språkliga resultat i jämförelse med idrottsliga.
Och hur gick det med gymnastiklektionen? Ja, lektor x var tillmötesgående. Den gången fick vi själva välja vilka resultat som vi ville att hen skulle anteckna. Med hög röst angav jag resultatet i mitt usla längdhopp och hoppades att stoltheten i min röst skulle höras.
Men någonstans tappade jag glädjen i skolgymnastiken. Jag åstadkom för få centimeter och för många sekunder för att jag skulle känna mig bekväm och tillfreds med mig själv när det var dags att anteckna resultat i slutet av lektionen.
Numera skjutsar jag faktiskt mina barn till IK Myrans knatteträningar sommartid. Där står jag och ser min dotter ställa sig vid startlinjen för ett 40-meterslopp. Halvvägs genom loppet vänder hon sig om mot publiken, saktar in, höjer handen och vinkar till tanten som ropar ”Heja Lina”. Nej, hon var inte den första som korsade mållinjen. Men vi undkom bittra tårar och roligt hade hon. Och uppenbarligen är hennes inställning mera sund än min egen i motsvarande ålder, åtminstone när det handlar om prestationer.
Men ändå verkar inte äpplet falla så långt från trädet.
