Lära för livet eller lära av livet?

Siv

Signalpolitik och lycksökare

19 Feb , 2016, 08.54 Siv Ekström

 

Hur långt från verkligheten och det mänskliga lidandet kan man komma som beslutsfattare i det här landet? I sin iver att minska på flyktingströmmen in i landet gör man ”signalpolitik”. Vi ska numera presentera vårt land som ett så besvärligt och förfärligt ställe att ingen vill komma hit. (Helomvändning är väl det minsta man kan säga – Vem bryr sig längre om Finlandsbilden utomlands, den som ska öka intresset för oss och våra varor och locka turister i mängder?)

Man talar om ”lycksökare” som kommer hit ”bara för att få det bättre ekonomiskt” Ursäkta, men vad gjorde våra förfäder och släktingar i slutet av 1800-talet när det inte fanns arbetsmöjligheter i hemlandet? Jo, de emigrerade till Amerika. Och vi är stolta över dem än i dag, hetsar upp oss när någon idrottsstjärna eller skådespelare minsann har rötter i Karelen eller på Åland. Deras ättlingar kommer på besök och vi blir besvikna över att deras mormödrar inte har lärt dem svenska.

På femtiotalet var det Sverige som gällde, svenskarna kom till och med hit på värvningsresor för de behövde arbetare till sin växande industri. Tänk om de istället hade börjat med signalpolitik och gränskontroller och avfärdat våra emigranter med ID-kotroller och föraktfulla omdömen som ”lycksökare” eller till och med ”våldtäktsmän”? Det enda dessa emigranter var ute efter var ju bättre levnadsförhållanden. Ett jobb om de inget hade här hemma eller ett bättre jobb än det som de faktiskt hade lyckats få.

Människorna som nu söker sig norrut i Europa på farliga vägar och under stora umbäranden flyr från krig och terror och alla länder gör vad de kan för att hindra dem. VART SKA DE TA VÄGEN? (Hur ska framtiden bedöma våra åtgärder?)

När Finland nu ska skärpa reglerna för familjeåterföreningar blir följderna av signalpolitiken oerhörda och omänskliga. En flykting som har kommit så långt att den kommit in i landet och till och med fått asyl eller uppehållstillstånd ska nu hindras att få återförenas med sin familj här i vårt trygga land. (Det är viktigt att alla ute i världen får veta det för då kommer det nog inte flera…) Men hur fiffigt är det här? När man en gång beviljat asyl eller uppehållstillstånd av andra skäl vill man väl att människan i fråga ska kunna börja fungera i vårt samhälle och bidra med att arbeta och betala skatt. (Jämför med hur det har gått för Sverige) Det är ju ett ständigt upprepat argument att vi inte har råd med de här flyktingarna. Nehej, men varför ska vi då först betala för flyktingförläggningar och språkkurser för integreringens skull om vi sedan skapar deprimerade och frustrerade vrak av dem, som inte lär sig språket i sitt förtvivlade tillstånd och som vi måste försörja med understöd och betala sjukvården för. För det är det som blir resultatet om vi kräver så höga inkomster att familjeåterförening blir omöjlig för de allra flesta. Det är människor det är frågan om, nämligen, och inte bara siffror i statistiken. Människor som blir offer för den ”effektiva signalpolitiken”.

Vi borde ta lärdom av den fiffiga handelsmannen  i Lappböle i Nyland som jag såg ett reportage om. Han konstaterade att det fanns flera flyktingförläggningar i trakten och skaffade en butiksbil som han packade full med för oss exotiska matvaror och började köra från förläggning till förläggning och sålde till ivriga asylsökande. Förutom att han fick extra snurr på affärerna blev ju hans nya kunder glada och som han sa själv, han har lärt sig så mycket på de här turerna. – Varför kan vi inte se möjligheterna istället för att klura ut olika sätt att se till ingenting ska förändras och allt ska bli som det alltid har varit!

Siv Ekström

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.