Måndag: Musiklekis, piano och scouter.
Tisdag: Redskapsgympa och judo.
Onsdag: Tomt.
Torsdag: Judo.
Fredag: Simskola.
Lördag: Skidskola vintertid.
Fritidsrallyt i en barnfamilj kräver högre examen i logistik. Med två barn fylls kvällarna i rask takt. Dessutom är den yngre till sin läggning en aktiv dam som absolut vill testa på allt och har svårt att avstå från något. Det är ju så roligt! Så vad säger man som förälder? Ja, man pusslar i det oändliga, kryssar mellan ryggsäckar, pannlampor, övningsstycken och gympakassar, serverar mellanmål i bilen och jagar barn som glömt tiden hos grannarna.
Det här är inte klokt, tänker jag någonstans i mitten av oktober. När december nalkas och barnen blir sjuka är min enda tanke: Yes! Lediga kvällar! Och i samma veva får sonen nog. ”Det räcker. Jag vill sluta med judo”, säger han och förklarar att han behöver mera ledig tid. Klok son, tänker jag stillsamt även om jag anser att judon gör honom gott. Men vi tackar inte nej till att slippa skjutsa honom 20 km två kvällar i veckan.
Min stillsamma fråga är hur mycket som är lämpligt? Var går gränsen? Som förälder vill man sitt barns bästa, uppmuntra till konst, rörelse och aktivitet. Men familjelivet har en smärtgräns. Och att som 8-åring träna två gånger i veckan är, enligt mig, inte nödvändigt. Hos oss finns nämligen inte behovet av att specialisera sig på något, däremot uppskattar jag en bredd i aktiviteterna.
Däremot skulle jag gärna öppna upp för fler eftermiddagsklubbar. För ett eftislöst barn blir det rätt många timmar innan kvällen är där och föräldrarna hemma. Och precis i den sekund vi stiger över tröskeln går startskottet för kvällsrallyt.
Såvida man inte har en klok son som visar var gränsen går.
