Det är numera lättare än någonsin att offentliggöra åsikter. Genom sociala media, tidningarnas kommentarspalter, bloggar, webbforum, etc. kan vem som helst när som helst nå ut till en relativt stor mängd människor. Förutom dessa forum bidrar även media flitigt till det offentliga åsiktsflödet genom att titt som tätt uppmana lyssnare och tittare att ta kontakt och ’tycka till’. Utvecklingen kan delvis förklaras av tekniska framsteg som gjort åsiktsyttrandet mycket lättare, men tekniken i sig förklarar förstås inte utvecklingen eftersom den förutsätter viljan bland oss alla att verkligen ta den i bruk just för att uttrycka våra åsikter.
Vilka följder har det ökade offentliga åsiktsflödet? Om vi enbart tänker i kvantitet, alltså att mängden diskussioner ökar, så är det ett faktum att den tekniska utveckligen stöder utövandet av yttrande- och åsiktsfriheten som är en grundläggande rättighet i vårt samhälle. Onekligen är det också en vinst för demokratin då det blir lättare att lyfta fram viktiga frågor till allmän diskussion. Tekniken har också möjliggjort att beslutsfattare snabbare kan få pejl på opinionen i en viss fråga och därmed, på gott och ont, ta den i beaktande. Förändringen lär också bli betydande för framtida historiker: till skillnad från t.ex. medeltiden där källmaterialet om ’vanliga’ människors tankevärld är mycket fattigt, så kommer 2000-talets historiker att översvämmas just av sådant material.
Men utbudet på offentliga åsiktsyttringar har inte enbart positiva följder. Möjligheten och kravet på att ständigt ’tycka till’ kan göra oss ouppmärksamma på vad vi gör när vi uttrycker åsikter och vilken plats just åsikter borde ha i våra diskussioner. En rätt vanliga fras, speciellt då någons påstående utmanas, är ’men jag har rätt till min åsikt’. Som sådan uttrycker förstås frasen en trivial sanning: demokratiska samhällen har åsiktsfrihet, och så tillvida dina påståenden inte utgör brott (t.ex. hets mot folkgrupp) så har du naturligtvis rätt att säga vad du vill om saken i fråga. Men att åsiktsyttranden, givet vissa restriktioner, är tillåtna, betyder inte att de alltid är berättigade eller lämpliga.
Om vi inte diskuterar enbart personliga preferenser, exempelvis vilken sorts glass som är godast, hör det till vår förståelse av vad en åsiktsyttring är att den kan motsägas och vederläggas av andra. I en genuin diskussion söker vi sanning tillsammans och våra åsikter skall därför, så att säga, rätta sig efter argumenten. Om vi diskuterar i denna anda blir det oklart vad det alls innebär att hävda ’rätten till sin egen åsikt’. Om det är så att din åsikt stöds av argumenten så finns det ingen orsak att hävda rätten till din åsikt – detta eftersom din åsikt förstås kommer att vara den som argumenten talar för. Och om du hävdar rätten till din åsikt trots att den motsägs av argumenten, så vägleds du inte längre av det gemensamma sökandet efter sanning som karaktäriserar genuina diskussioner. Våra eventuella oenigheter om argumenten blir förstås också en fråga för diskussionen där olika resonemang presenteras. Men din åsikt i sig utgör inte ett argument i en genuin diskussion. Vi kan alltså med rätta fråga vad någon som hävdar rätten till sin egen åsikt håller på med. I värsta fall är manövern inget annat än ett försök att sprida fördomar och lögner med åsiktsfriheten som alibi.
En viktig poäng det där med relationen mellan argument och yttrandefrihet.
Du säger: ”Möjligheten och kravet på att ständigt ’tycka till’ kan göra oss ouppmärksamma på vad vi gör när vi uttrycker åsikter och vilken plats just åsikter borde ha i våra diskussioner.”
En annan aspekt på det här är att skillnaden mellan vår ”inre röst” och det vi säger ut, blir kanske allt mindre. I en diskussion och social situation måste man hitta/kräva/kämpa/vänta för utrymme att utrycka sina åsikter, däremot I sociala median har man alltid möjlighet att uttrycka dem. På det här viset kan man kanske tänka att saker som ligger under så kommer i dagsljuset (jag säger inte här att det här måste alltid vara något bra). Men sen är ju det sant, såsom du syftar, att uttrycka sin åsikt är mycket mera än t.ex. bara att vara ärlig mot sig själv och andra, vilket alltså leder till frågan om hurdan plats åsiktsyttranden borde ha, och hurdana handlingar blir de i olika situationer. Men åsikter har, tror jag, ofta också betydelse även om de inte blir uttryckta, för de är ofta relaterade till våra inställningar och förhållningssätt – och sist och slutligen också till våra handlingar – överlag.
Jag skulle kanske säga att i det långa loppet kan det vara lättare att just tala om betydelsen av åsikter när det blir vanligare att uttrycka dem, istället för att hålla dem inne i sig. Just nu med alla invandrar fientliga inställningar är det nog litet svårt att tycka det.
Ett bra tillägg/fortsättning på mitt resonemang vore just att spinna vidare på en tråd du tar upp, dvs hur åsiktsyttringar också blir handlingar i en konkret diskussion. I övrigt tar du ju, som du också säger, upp en annan aspekt av åsiktsyttranden än den jag diskuterade. Men angående aspekten du tar upp så skulle jag hålla med: betydelsen av åsikter blir lättare att identifiera om det är vanligare att uttrycka sin åsikt, i alla fall om detta i sin tur gör att man inte håller inne med vad man egentligen tänker. Håller man inne med sina åsikter så undviker man också de frågor och motargument som åsiktsyttranden utsätts för. Men innan man uttrycker det man ’hållit inne med’ bör man förstås se till att det man uttrycker inte är enbart som åsiktsuttryck dolda fördomar. I den diskussion du hänvisar till är detta inte sällan fallet.