Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin

Vårt Fin(a)land!

31 jan , 2016, 23.24 Kerstin Romberg

 

WP_20160129_16_20_32_Pro

Utbildningen som helhet i vårt land lever farligt. Universiteten har stått i fokus den senaste tiden. Jag kan undra; har landets regering glömt att också universiteten utbildar folk i främsta rummet för arbets- och näringsliv? Lätt infinner sig känslan att man ser på akademiskt kunnande som försumbart teoretiserande. Det gäller inte minst humanistiska discipliner. Professor Dick Harrison vid universitetet i Lund ryter till – i första hand angående det han betraktar som en allmänt sjunkande kunskapsnivå vid högskolorna i det egna landet, förorsakad av en ekonomisk struktur som bygger på att studerande blir godkända för examen alltför lättvindigt för att högskolan skall få sitt statsstöd – men han ropar också en varning till oss över havet; gör inte samma dumhet i Finland som redan gjorts i Sverige! Men delvis är vi väl redan där. Politiken i dagsläget lovar inte gott om fortsättningen heller.

Det var en gång ett Fin(fint)land. Långsträckt var det, skärgård i söder och väster, fjäll i norr och vida skogar i öster. Sjöarna låg tätt över hela riket. I detta vidsträckta land bodde ett folk som betalade väldigt höga skatter, men invånarna var ganska nöjda ändå eftersom utdelningen inte var oäven. Här några få men viktiga axplock som gällde alla medborgare, från öarna i söder till vidderna i norr: varje barn hade möjlighet att gå i förskola, alla barn fick en obligatorisk grundläggande och jämlik undervisning i nio år, man kunde t.o.m. välja att ge sitt barn den grundläggande undervisningen hemma om man ville – men de flesta valde skolgång, varje ung person kunde efter detta avgiftsfritt välja yrkesutbildning eller gymnasium – eller båda jämsides om man önskade det och det fanns ju de som fullföljde båda. Därefter kunde man ytterligare studera avgiftsfritt vid yrkeshögskola eller universitet för en högre utbildning. Och det fanns en fantastisk institution som hette folkhögskola! Den var visserligen inte avgiftsfri men där kunde man få såväl undervisning som kost och logi till ett rimligt pris. Och det fina med folkhögskolan var att man hade en chans att där få lära sig mycket om sig själv, om sina egna förmågor och styrkor. Det gjorde det lättare för i synnerhet unga personer att efter året i folkhögskolan välja rätt yrkesinriktning. Mycket sinnrikt, eller hur? Och det fanns medborgarinstitut, studiecirklar och bibliotek – oaser för varje människa!

Det här landet och dess befolkning mådde rätt väl. Industrin levde inte minst på innovativ teknologi. Metall-, skogs- och pappersindustrin gick bra. Servicenäringarna utvecklades också liksom landets offentliga sektor. En tid. Men inte bara det – den allmänna kunskapsnivån var relativt hög. Kreativa kunskaps- och färdighetsämnen fanns, om än inte i väldigt hög grad, i de grundläggande läroplanerna. Konsthögskolornas utbildningar i landet var kända för att ligga på en mycket hög nivå internationellt. Framgångsrika musiker, dirigenter, sångare, arkitekter, formgivare och bildkonstnärer fick sin utbildning här. Bland annat.

Men något av det mest anmärkningsvärda var att detta land presterade en grundläggande utbildning och ett utbildningssystem som beundrades över hela världen! Folk vallfärdade till det fina landet för att se hur detta var möjligt. Något hade man nämligen här gjort alldeles rätt under en lång räcka av år.

Sen kom en svår tid! Samhället förändrades på många sätt, handel och export drog inte längre, skatterna steg efter hand under under många år. Folket började knäa i sin vardag, köpkraften sinade och människorna tappade långsamt modet. Dom som tappade modet allra mest blev också rädda och irriterade över att det flyttade in främlingar i landet, främlingar som visserligen kom från förhållanden som var mycket värre, men som nu skulle dela på det bröd som fanns… Då hände det ofattbara att landets ledare beslöt att skära drastiskt i stödet till utbildningarna! Och där står nu folket med förvåningens finger i häpnadens mun och undrar hur landet nu skall ha en chans att repa sig igen! När så gott som allt annat gått förlorat är faktiskt kunskapen det enda som återstår. Med den kan man en gång bygga nytt igen, tänker folket. Men regeringen tänker inte så!

 

Kerstin Romberg

 

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.