I politiken säger man ofta att det är antingen eller som gäller – att man måste sträva till ETT synsätt och sedan arbeta enligt det för att saker och ting ska fungera. Den som är starkare, bättre på att argumentera för sin sak och lyckas få de andra med sig kan driva igenom sin syn och skapa lösningar enligt denna.
Men är världen så antingen eller, så svart eller vit? Försämrar vi våra möjligheter till breda lösningar som håller också på lång sikt genom att tvinga in verkligheten i de av oss definierade formerna? Begränsar vi världen för att vi är begränsade i vårt tänkesätt?
Den senaste tidens samhällsdebatt har präglats av en stark polarisering. Det började med motsättningarna mellan regeringen och fackförbunden och under hösten har flyktingströmmen gjort debatterna allt hätskare. I Finland har det t o m blivit helt gångbart att mobba varandra med ord som ”suvakki” och ”rasist”, men också med förskräckliga benämningar som ”matu” (maahantunkeutuja – ungefär landsinvaderare) för människor i nöd. Intressant är att debatten inte bara skapat motsättningar mellan den finländska befolkningen och asylsökande utan också mellan könen i landet. Vad är det som har väckt den finska mannen att nu likt en riddare på sin vita häst komma den stackars utsatta (finska?) kvinnan till undsättning? Att upprört tala om våldtäkter och hur farligt det kommer att bli för kvinnor att röra sig på våra gator om vi inte stoppar invandringen? Detta i ett land som redan många år toppat kvinnomisshandelstatistiken och där de enda som hittills på riktigt lyft upp den här frågan är kvinnoorganisationerna. Med ganska svag respons.
Kvinnor överlag har däremot inte reagerat lika häftigt. De som ju egentligen borde vara verkligt oroliga. Men kanske vi är vana. Kanske vi instinktivt förstår att den här frågan inte egentligen handlar om våldtäkter utan om en revirkamp mellan män. En kamp där kvinnan endast är ett föremål och ett medel. En kamp med helt andra mål än att skydda kvinnan i sig. Ett klassiskt könsmönster. Jag trodde ändå att vi här i Norden hade kommit längre, att vår jämställdhet inte bara gäller på papper utan också påverkat vårt tänkesätt och attityder. Men nu visar det sig att den här fernissan är väl tunn. De senaste månaderna har visat på sprickor i vår jämställdhet och hotar att urarta till en kamp mellan könen. Det är ändå bra att underströmningar som tydligen alltid funnits där även om vi inte varit medvetna om dem, nu tvingas upp till ytan.
Handlar allting sist och slutligen ändå om den biologiska kampen om överlevnad? Svag eller stark, antingen eller.
Måste vi då böja oss för biologin? Eller är det ändå så att problemen och därmed lösningen sitter i våra hjärnor, vårt synsätt?
Personligen tror jag vi kvinnor och män ser på världen på olika sätt, med olika glasögon. Ändå försöker vi tillsammans lösa våra utmaningar utan att först för varandra klart definiera hur vi ser på problemet. Det är bäddat för missförstånd och därpå följande missnöje. Med risk för att jag anklagas för generaliserande vill jag påstå att vi kvinnor ser världen horisontellt, medan männen har en mer vertikal syn. Enligt dessa bilder tolkar vi vår värld. När vi möter någon annan utgår vi ofta från att den andra har samma bild. Vi resonerar och argumenterar enligt det. Men den andra ser något annat framför sig och har svårt att följa med i tankegången. Upplever kanske t o m att motparten inte verkar riktigt klok.
Ur ett rent vertikalt perspektiv är det viktigt att avgöra vem som sitter på toppen, vem som bestämmer. Den här bilden leder till konfrontation. Någon måste vinna, någon ge efter.
Ur ett horisontellt perspektiv är det här däremot helt irrelevant. Det viktiga är att hitta en eller flera lösningar där båda eller flera parter kan agera jämställt, på samma nivå. Horisontellt. Med det här synsättet söker man lösningar tillsammans via diskussioner, inte via konfrontation med målet att fastställa en hierarkisk ordning.
Många ledare ledare som önskar fungera lösningsinriktat snarare än konfrontativt kallas ofta svaga. Idag mer än tidigare. Men de ser helheter.
Det är hög tid att börja lyssna på dem. Låt inte det enkla öga-för-öga-tänkandet ta över. Vart det leder har vi historiskt en mängd förskräckande exempel på. Skulle det inte vara dags för oss alla att börja tänka mer horisontellt? Det finns alltid mer än EN lösning.
gemenskap, kön, konfrontation, kulturer, livserfarenhet, lösning, synsätt
