Lära för livet eller lära av livet?

Moa

Brukar du göra nr 1?

12 Jan , 2016, 21.39 Moa Thors

 
  • Vad tänker du på om jag säger ett?
  • Att göra nummer ett.

Jag var som ett levande frågetecken. Tänk att jag har lyckats leva så här länge utan att ha hört det uttrycket, än mindre själv använt det. En snabb rundfrågning bland mina arbiskolleger gav vid handen att jag tydligen var den enda som undgått denna omskrivning av toalettbestyr.

En variant av nr 1

En variant av nr 1

 

Till all lycka har jag ändå alltid lyckats få mina behov uträttade, kanske för att jag har en hel del andra omskrivningar på lager. Till mina favoriter hör Ursäkta, jag måste ringa min bror i Borgå. Det brukar lätta upp stämningen och dessutom få konversationen i gång, i synnerhet om jag släpper uttrycket bland bekanta som tror sig känna till mina familjeförhållanden. En gång var min mamma också i sällskapet och efter min sorti lär hon ha blivit utfrågad om sin son som de närvarande aldrig hade hört talas om. Hon förstod om möjligt ännu mindre än de.

I allmänhet brukar jag därför ha som princip att tala klarspråk, ge raka budskap utan omskrivningar som kan missförstås. Det är orättvist att sätta ansvaret för att förstå på mottagaren. Tänk bara på min en bekant som klagade på att det var kallt i sovrummet, då hon egentligen ville att hennes man skulle krama om henne. Han gick naturligtvis och skruvade upp värmen. Först en tid senare under uppslitande skilsmässodiskussioner framgick det vad hon egentligen hade menat. Men det var så dags då.

Nå, det behöver ju inte alltid handla om så här drastiska saker. Också i vardagen kunde vi säkert undvika irritationsmoment genom att inte ta för givet att omgivningen förstår våra underliggande tankar. Därför ska jag också nu berätta varför jag ställde den inledande frågan: Temat den här månaden är – just det – ett. Häng kvar på vår blogg så får du tre gånger i veckan veta vad ett betyder för de andra bloggarna!

Moa

 

 

 

 

 

 

, , , ,

Läs också

En kommentar

  1. kerstin romberg skriver:

    Härlig beskrivning av kommunikation med förhinder, tänker särskilt på samtalet om det kalla sovrummet. Hur mycket är det inte som vi missar p.g.a. den här indirekta kommunikationen? En bekant till mig var på resa med sin man. De hade åkt länge och det var hett. Då såg hon en bensinstation dyka upp långt där framme. ”Vill du ha en glass?” löd hennes förhoppningsfulla fråga. ”Nej, jag tror inte det, inte nu”, löd hans svar och så körde han förbi… Även de är skilda nu. Knappast dock beroende på denna enskilda händelse. Vi skulle ha mycket att lära oss vi människor – av dessa exempel och av andra.

Kommenteringen är stängd.