N1 är Sydafrikas riksväg 1 som går från Kapstaden i söder hela vägen upp genom Johannesburg och Pretoria till gränsen mot Zimbabwe i norr. Vägen är inte alltför trafikerad, vilket säkert är bra för oss med tanke på den dystra statistik över trafikolyckor som landet har. Inför julen manade man i alla medier till försiktighet och räknade upp de 14 vanligaste orsakerna till trafikolyckor, den första bland dem onykterhet vid ratten.
Men denna första morgon på det nya året är läget alltså lugnt. Vinodlingarna som kantar vägen lyser djupt gröna och ackompanjeras av mera varierande gröna nyanser på bergssluttningarna i bakgrunden. Förrgårdagens regn har tvättat naturen ren och trots att termometern visar +36 grader är luften klar. Inne i bilen är det aningen svalare. Luftkonditioneringen får mig att nysa. Jag kommer antagligen att komma hem med röd näsa.
Bergen rycker närmare och vinodlingarna viker undan. Vägen slingrar sig uppåt och vi kör genom ett bergspass på 862 meters höjd. Mata inte babianerna står det på en skylt och som på beställning sitter det en grupp med babianer i följande kurva. Vi saktar lite in men de håller sig snällt på sin kant och vi låter också bli att mata dem.
N1:an övergår i motorväg. Körfälten skiljs åt av vackert blommande buskar – röda, vita, rosa, gula och någon orangefärgad. Blomsterprakten är fenomenal och gör motorvägen till en njutning att köra på.
Vi närmar oss Kapstaden. Luften har blivit disigare och det går inte ens att urskilja det kännspaka Taffelberget. Nedräkningen inför hemresan har börjat. Om bara några dagar är jag tillbaka på Arbis och livet tar vid där det slutade några dagar före jul.
Moa
