Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin

Extrema jular?

13 Dec , 2015, 21.30 Kerstin Romberg

 

WP_20151204_20_32_09_Pro

Lars Monsen heter han. Han är norsk-samisk folkhögskolelärare, författare och äventyrare. Då handlar det om vinterkyla, glaciärer, vita fjällvidder och andra ödemarker ”orörda av mänskohand”. Hans utrustning för härbärge är ett vindskydd och sovsäck, inte tält, inte alltid. Och han ”reser”, d.v.s. skidar, ensam. Han går ”på tur” och stannar i veckor, ibland månader i sträck. Han har enligt uppgift firat många ensamma jular under sitt vindskydd. Man tänker ”Snusmumrik”, en solitär överlevare, men den här mumriken finns alltså i verkligheten. I ett program jag såg på tv anslöt sig trots allt hans flickvän till honom inför en julafton. De dekorerade en av granarna på fjällsluttningen med levande ljus, tände en lägereld i snödrivan och drack sin glögg – och jo, det blev ”bra tv”. Det såg t.o.m. riktigt mysigt ut, där under stjärnhimlen.

En av mina vänner beslöt sig faktiskt häromåret att fira jul i ensamhet. Så hon meddelade sina närmaste, d.v.s. barn och barnbarn, om detta. Hon skulle tända ljus, äta gott, ligga i soffan och läsa bra böcker och möjligen dricka litet vin. Helt ensam. Hon föreföll nöjd och beslutsam – ville göra en annorlunda jul och inte känna av jäkt och stress. Jag tänkte att så kan man göra, om man väljer det själv, men för mig vore det ganska otänkbart. Möjligen, jag säger möjligen, skulle jag klara av att vara ensam på julen, men jag är mycket osäker angående det – och jag skulle aldrig medvetet planera så. Alltför många i min närhet har gått bort. Jag vill gärna möta dem som finns här.

Lars Monsen konstaterar att i december går vi som bor här i Norden ”på sparlåga”, lite som djuren ute i skogar och på fjäll. Vi ”lägger oss i lä” och väntar på ljusare och varmare tider. ”Om bara några veckor kan man känna hur dagarna tinar upp själen”, tillägger han. Han talar om den fina blå skymningen som råder vintern igenom och som man trots allt kan njuta av. Blått skymningsljus finner man förvisso där det finns snö och frost – och det är onekligen vackert. I skrivande stund är det ändå ett ganska grafitgrått och becksvart mörker som råder här i södra delarna av vårt eget land. Så mycket större orsak att tända lyktorna och ljusen, lyssna till musiken, vara tillsammans! Jag citerar här en för mig viktig ”stämningsskapare”, nämligen Nils Ferlins dikt Maria, som skickligt avslutas med julevangeliets egna ord:

Ej skrämdes jag stort av herdarna,
men gråa konungar tre,
de snörde min strupe till ångest
för guld och för aloe.

Så vänliga var deras ögon,
av hån fanns inte ett grand.
Dock grep jag i stallets dunkel
min makes valkiga hand.

En dröm som jag haft kom för mig,
en syn, en förvirrande stor,
att jag skalv som i häftig feber
fast jag var en så lycklig mor.

Kan lycka lysa till smärta
och glädje brista i gråt?
Tyst gömde jag allt i mitt hjärta
och mindes det efteråt.

(N.Ferlin, ur Med många kulörta lyktor, 1944)

Kerstin Romberg

, , , , , ,

Kommenteringen är stängd.