Igår firade vi självständighetsdag. För många en självklarhet, en extra ledig dag, en sovmorgon. Jag medger att också för mig har många av de självständighetsdagar jag firat genom åren gått ganska obemärkt förbi. Ibland har det bästa varit den extra lugna stunden, ibland de roliga timmarna framför TV:n med vänner som hejvilt kommenterat slottsbalens gäster och framförallt deras kläder.
I år känns det ändå annorlunda. Vår värld har sedan den senaste självständighetsdagen förändrats rejält. Antagligen mer än vi som lever mitt i förändringen ännu förstår.
Jag undervisar invandrare i svenska vid Borgå folkakademi. På fredag besökte vi en närbelägen lågstadieskola och firade självständigheten tillsammans med eleverna där. Festen var en blandning av högtidlighet och glädje, som lärarna i våra skolor brukar vara så duktiga på att skapa. Alla kände sig delaktiga oberoende av ålder eller språk.
En fin upplevelse.
Besöket väckte också en hel del tankar och minnen hos mina invandrarelever. En del glada och en del så tunga, att det är svårt att kunna ta till sig dem. I gruppen finns personer som på mycket nära håll upplevt vad en kamp för självständighet och ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle betyder på riktigt, personer vars familjer lever kvar i den här kampen just nu. Att få höra unga människor berätta om den dagliga rädslan för krypskyttar, om långa pinnar som ser ut som en sorts båtshakar som man använder för att dra in skadade och skjutna personer i skydd för att inte själv bli skjuten, om släktingar som finns på fel sida om gränsen och som tvingas skjuta mot sina egna gör en ödmjuk. Det sätter vår självständighet i det perspektiv den förtjänar. Inte ens hundra år har gått sedan vårt inbördeskrig 1918 och ännu finns det veteraner bland oss som med risk för sitt liv försvarat vårt land i senare krig. Det är ingen självklarhet att just vi får leva i ett tryggt och lugnt land.
Jag hoppas att de människor som nu söker sin tillflykt till vårt land kan öppna våra ögon. Få oss att se det värdefulla vi har och få oss att förstå att vi alla är medmänniskor. Att vi trots att vi ser olika ut och talar olika språk för det mesta har samma dröm i livet. Drömmen om att få leva i god gemenskap med varandra, att få se våra barn glada och trygga. Det är genom våra handlingar vi bygger upp vår framtid. Här bär vi alla ett ansvar.
Julens budskap känns angelägnare än någonsin.
