Redan i trappan upp till kaféet hör jag sången. Jag kan inte låta bli att nynna med även om jag inte riktigt kommer ihåg orden. Väl uppe stämmer jag in i refrängen – nu hänger också jag med. Hejsan, hoppsan, fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara glad!
Men det är faktiskt inte några ungar som sjunger denna juliga trall utan idel glada seniordansare. De har just avslutat höstterminens sista dansträning och sitter nu runt ett långbord i kaféet och firar jul. Deras gemenskap gör mig glad inombords.
Vid ett annat bord sitter en grupp mammor och matar sina småttingar. De har säkert varit på familjerytmik. Inget fel på humöret där heller. Och vid ett tredje bord trängs en hel drös med herrar som skrattar högljutt. Gubbyoga gissar jag på.
Hon visar sen på fällan, ni aktar er för den, så får vi allesammans fira jul igen, sjunger seniordansarna medan jag köper min ostsemla. Min glada sinnesstämning fördunklas plötsligt av ett sting av skuldkänsla – sången om musfamiljens jul får mig att minnas det besök jag härom natten hade i min frukostskål med müsli och yoghurt… Intet ont anande möttes jag en morgon av vita små tasspår som ledde från en grop i yoghurten över den svarta arbetsbänken in i ett hörn.
Nästa morgon fanns det inga spår mera, bara en mamma mus som inte själv hade förstått att akta sig för fällan.
Till all lycka känner inte seniordansarna till mina samvetskval utan konstaterar glatt att barna går till sängs, medan pappan håller vakt, och snart så snarkar allihop i schottistakt.
Moa
