Det är Julvaka på Arbis. Huset på Dagmarsgatan sjuder av liv när närmare 850 människor pysslar i ett 30-tal olika verkstäder. Pepparkaksdoften sprider sig från undervisningsköket, käpphästar galopperar i korridoren mellan ulltomtar, tomteluvor och marsipangrisar och blåsorkesterns jultoner ljuder i trappuppgången.
Min uppgift är sälja biljetter till ljusstöpningen — den enda verkstaden med ett begränsat antal platser. Min 8-åring hjälper till med försäljningen. Han har länge drömt om att få stöpa ljus, men vi har aldrig fått det att passa in. Och nu får han samma svar: jag är upptagen med jobb och kan inte låta honom gå ensam till verkstaden eftersom jag antar att det behövs vuxna händer som hjälper till.
En okänd kvinna som just köpt biljetter hör vårt samtal.
”Jag har så många barn med mig så jag kan gott och väl hålla ögonen på en till. Jag kan komma och hämta honom när verkstaden börjar”, säger hon.
90 minuter senare möter jag en son med strålande ögon. Det visar sig att en 8-åring gott och väl klarar verkstaden på egen hand, men vilken trygghet att veta att det trots allt finns en vuxen i närheten som håller ett öga på honom. Några timmar senare hämtar vi de inpaketerade ljusen. På paketet står sonens namn och ett okänt telefonnummer.
”Man skulle skriva sitt namn och telefonnummer på paketen så att de kan ringa ifall man glömmer att hämta sitt paket. Hon skrev sitt telefonnummer här eftersom jag inte kom ihåg mitt eget”, säger sonen.
En okänd kvinna med ett okänt telefonnummer hjälpte min 8-åring att stöpa ljus. Det som han så många julvakor drömt om att få göra.
Kan man få en bättre julklapp än insikten om att det finns någon som bryr sig om? Vi behöver fler julklappar i den stilen. Och vi behöver fler människor med den attityden.
