Jag ska berätta en sann historia för dig — flera som jag berättat den för har sagt att det är ju som en saga. Jag blir fortfarande varm inombords när jag tänker tillbaka på den där dagen.
Visst var jag sent ute med att ordna med hö åt mina två hästar inför vintern, först i slutet av oktober ringde jag min höleverantör och beställde 240 höbalar. Okej, jag kan komma i morgon sa han och det blev jag glad för eftersom det hö jag hade verkligen var på upphällningen. Det var bara det att jag inte kunde uppbringa en enda medhjälpare för att bära in alla balarna i ladan. De hade alla ont i ryggen eller var bortresta eller på jobb, alla som jag kunde komma på att fråga, inklusive min man. Det var otänkbart att jag skulle klara det ensam — 240 höbalar på 10 kg styck! Det var inte löst när jag gick och lade mig och det var inte bättre på morgonen när Tua kom för att rida, som vi brukar göra på min lediga onsdag förmiddag.
Dagen före hade jag deltagit i en diskussion på Emmaus om hur vi skulle kunna hjälpa tiggarna i Mariehamn att få arbete. Vi ville koppla ihop dem som behöver arbete med ålänningar som har olika sysslor som de behöver hjälp med. Carina Aaltonen hade för några veckor sedan upplåtit sitt härbre, som används som gäststuga, till en romsk familj, mamma Joanna, sonen Daniel och en ung föräldralös tjej som heter Carolina som Joanna tagit hand om. De brukade tigga på olika ställen i Mariehamn, men när de flyttade hem till Carina hjälpte hon dem att få olika arbetsuppgifter och skaffade skattekort så att allt kunde gå rätt till. Plötsligt insåg jag att där fanns min räddning i höpaniken! Redan uppe på hästryggen ringde jag Carina och hon lovade försöka få tag i familjen. Innan vår ridtur var slut fick jag veta att jag de ställer upp och att jag kunde hämta dem kl ett vid Emmaus i stan.
När vi kom hem till gården berättade jag att först skulle ladan tömmas på hö. De fick tag i grepar och sopborstar och i ett huj var ladan tom och sopad. Joanna sopade i stallet och innan jag visste ordet av var hon i färd med att sopa resten av ladugården också. Även i den dammiga del som vi inte använder mera. Där hittade Daniel en kalvkätte full med halm och sånt som fåren vi hade för mer än tio år sedan hade lämnat efter sig. Den började han gräva ur och Carolina körde ut fullastade kärran på dynghögen. Jag protesterade med att det här inte var med i min plan. —Ni ska vila nu, sa jag, för snart kommer höet och då blir det jobbigt. Daniel grävde bara vidare.
Precis när kalvkätten var tom och Joanna hade sopat klart i ladugården och städat upp och sorterat en massa gammalt skrot som låg härs och tvärs där, kom höet. Mats från Hammarland backade den stora släpvagnen närmare stallsdörren och höbalarna började ramla ner på marken. Alla tre började bära iväg med balarna till ladan där de travade dem i prydliga rader och staplade dem på varann. Jag insåg att det räckte med tre personer som ilade av och an i gångarna fram till ladan så jag fortsatte att bära in balar i stallet och hade fullt sjå att hinna serva dem med två balar var när de kom ilande. Höleverantören tippade av alla balar och for hemåt och så småningom måste Joanna ha sett att jag var trött av allt kånkande —Madame, sitta! sa hon upprepade gånger och klappade på en av balarna där hon menade att jag skulle sätta mig och vila medan de bar in resten. Men där gick ändå gränsen för mig. Jag fortsatte bära, men tog det litet lugnare och snart var allt hö inne och jag bjöd in dem på kaffe som min man redan hade klart.
Men det kom inte på fråga, visade det sig. Daniel skulle gräva tomt i den andra kalvkätten också först. Jag tog Carolina med mig ut i friska luften, för hon hade hostat en del där inne i dammet. Vi smorde de båda sadlarna med lädersmörja och hann med både träns och grimmor också innan Joanna och Daniel var klara med kätten. Alla tre var på väg till bilen och jag fick ytterligare uppmana dem att komma in i huset på kaffe.
Jan hade lagat stora fina smörgåsar och vi hade en riktigt trevlig samvaro där kring bordet även om det var bara Daniel som kunde litet engelska. Han berättade om sina tre systrar som var kvar hemma i det lilla huset i byn i Rumänien. Pappan arbetar som plattläggare i Stockholm och snart ska Joanna och han åka tillbaka till Rumänien. Den näst äldsta dottern ska få barn när som helst och Joanna vill hem till henne. Barn kan mammor alltid ha samförstånd kring, så jag hämtade bilder på våra vuxna barn Axel och Ida och visade. Joanna log så förtjust och prisade Idas blonda lockar och skrattgropar i kinderna. Hon tyckte att de liknar oss båda. Det behövdes inget gemensamt språk för att glädjas i samförstånd åt barnen. Daniel är som vår Ida, född 1991.
Jan packade ner de överblivna smörgåsarna åt dem och jag betalade för deras arbete. Tre timmar hade vi slitit i ladugården tillsammans och nu skulle vi skiljas. Det kändes vemodigt. Jag bad att få ta en bild av dem innan de for iväg. Några dagar senare åkte Joanna iväg till Rumänien med sin man och då berättade hon för Carina hur folk hade varit ovänliga mot henne när hon tiggt på stan. Någon hade till och med spottat på henne. Hon var ledsen för det, men i december kommer hon tillbaka.
Daniel och Carolina bor kvar i Carinas härbre tillsammans med ett annat ungt par. De båda männen tigger i stan de dagar som de inte får andra arbetsuppgifter. I december ska det bli allvar av planerna på ”bemanningsföretaget” som Emmaus ska starta. Då ska de som vill ha arbete kunna bli anställda av Emmaus som ska sälja tjänster till olika uppdragsgivare. Nästa steg blir att göra något åt bostadssituationen. Men det är en annan historia.
Siv Ekström
Det är underbart fixat! För den som vill arbeta och för den som vill få arbete utfört! Fina Carina Aaltonen, fina Emmaus!
Det är bra att du (och även de lokala medierna) berättar om hur fint det funkar bara de här människorna ges en chans! Vi ska begära hjälp med att bränna resterna av höstklippningen av 80 meter lång hagtornshäck. Det är stora mängder för vi tog ner ordentligt. Men det måste få frysa på lite ( torka upp), innan vi tänder brasorna. Och det är så skönt att veta varifrån och att vi kan få hjälp, vi två gamlingar…