Jag har vuxit upp med mässor, rent yrkesmässigt. Jag var ung och nyutbildad när jag första gången ledde en ung redaktion under Urban Expo i Kabelfabriken i Helsingfors. Sen avlöste bokmässorna varandra och ofta stod jag där och handledde unga skribenter eller vallade mina egna elever.
Det är något magiskt med att se de första små trupperna välla in till Bokmässan. De riktigt korta går på led efter sin lärare, medan de som är lite längre springer omkring med egna papper och löser små uppgifter som de fått av sin lärare. Och de som plockar på sig gratisföremål i rasande takt utgör en alldeles egen grupp. Jag har alltid utgått från att lärare som kommer med en klass till bokmässan har en alldeles egen ingång till bokhimlen en vacker dag.
I år står jag i Arbis monter och håller hårt i våra pennor. ”Visst, du får en penna om du deltar i vår tävling där du ska känna igen olika språk”, säger jag när jag ser hur lystna blicka faller på skålen med Arbispennor. Och i år har många barn – också finskspråkiga – gått hem med en grön Arbispenna i väskan.
Bokbulevarden – det finlandssvenska området är ett fascinerande ställe. ”Men hej, är du också här” och återseendets kramar avlöser varandra i rask takt. Upplever man det som trångt kan man alltid ta ett steg utanför bekvämlighetszonen och bekanta sig med finska förlag eller gamla böcker.
Men sent ska jag glömma den nalle jag mötte för ett antal år sen. Jag stod vid Hbl:s monter när han kom vandrande mot mig i gången. Jag pekade på skylten med Hbl:s program och frågade om nallen kanske var intresserad av att slå sig ner och lyssna. Nallen vände långsamt sitt stora huvud mot mig och förde nosen till mitt öra. ”Kommer jag inte ur den här jävla dräkten snart får jag nåt fel”, sa han på klingande finlandssvenska.
I morgon ska jag ta med mina egna barn till bokmässan. Finlandssvenska nallar håller vi extra koll på.
