Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin

För jämlikhetens skull

19 okt , 2015, 07.44 Kerstin Romberg

 

Den mediala debatten om vad som händer med de sociala strukturerna pågår. Kan man, bör man eller behöver man exempelvis använda begrepp som ”samhällsklass” längre, då man beskriver det som sker? Vilka är de här grupperna och kategorierna idag i så fall? Förändringarna är genomgripande. Så mycket handlar numera enbart om ekonomi, säger någon. Vi tappar kontakten till de grundläggande livsvärdena, tillägger någon annan. Nedmonteringen av välfärden prövar viljan till jämlikhet, hävdar en tredje. Det gör också den tilltagande invandringen, framhåller många just nu.

Den breda s.k. medelklassen, som varit ett slags ”garant” för välfärdssamhället, håller på att luckras upp. De som under en lång period haft tillräckligt med medel för att våga ge sig in i bostadsköp, bilda familj och som kunnat bidra till statens och kommunernas skatteintäkter i avgörande grad, de ser ut att få sämre förutsättningar. Arbetstillfällena minskar i antal, den privata konsumtionen stannar av.

Och det som kallats arbetarklass, och som byggt på att det funnits en grupp människor som (förenklat sagt) definierat sig som genom sitt arbete i industrin och tillsammans agerat för bättre levnadsvillkor, den ”klassen” finns inte längre i samma utsträckning som tidigare. Produktionerna försvinner inte sällan utomlands. En god vän pekar på något viktigt när han säger att alla utbildningar numera, även hantverkarutbildningarna, strävar till att de studerande skall bli företagare. Entreprenörskapet har tagit över i läroplanerna. Även detta påverkar klasstänkandet. Man har också myntat ett nytt uttryck för en ny samhällstillhörighet, nämligen prekariatet, snuttjobbarna, korttidsanställda, de som inte tillåts, eller ibland inte vill, binda sig till en arbetsgivare en längre tid. Men dessa organiserar sig inte självfallet för gemensamma mål. Samhällsklasserna splittras, de är svårare att överblicka. Kanske gömmer sig även något gott i detta? Att inte tänka så mycket i klasstermer? Det är svårt att avgöra. Samtidigt kan man ju också konstatera att klyftorna växer mellan ”ytterligheterna”, mellan dem som har det bra och dem som inte får pengarna att räcka till.

Att samhället fortsättningsvis tar hand om en gemensam grundutbildning är något av det väsentligaste. Och jo, utbildningens betydande roll betonas av varje politiskt parti – också av regeringen, som likväl skär i just denna sektor. Själv får jag för mig att genomförandet av grundskolan måste betraktas som en av de viktigaste reformerna i vårt land under 1900-talet – fastän många andra idéer som gav jämlikheten en chans naturligtvis också var betydande, bland dem det som kunnat förverkligas inom det fria bildningsarbetet.

Utan att ta politisk ställning kan man säkert konstatera att det är viktigt att den obligatoriska skolan fortsättningsvis styrs av offentliga sektorn. Det är den sektor som alla medborgare i landet har en chans att påverka. Man får också hoppas att utbildningsväsendet som helhet och folkhögskolor, arbetar- och medborgarinstitut, bibliotek och distansinstitut även framöver kan styras av demokratiska lagar som garanterar jämlik tillgång över regionerna. Vart tar annars utvecklingen vägen? Var skall humanismen och den moraliska hållningen annars gro på bred front? Public service har inte berörts här men är viktig av samma skäl.

De politiska partierna kan kanske inte hitta sina målgrupper i traditionella samhällsklasser längre. Man får hitta andra sätt att tilltala folket. Jag hoppas man minns i det arbetet att det är de humanistiska värderingarna som måste få råda om det här samhället skall kunna bestå. Tappar vi dem, då tappar vi precis allt! Men det kräver satsningar på både utbildning och bildning.

Kerstin Romberg

Kommenteringen är stängd.