Diskussionen kring hur vi på Helsingfors arbis kan hjälpa asylsökande föddes snabbt och naturligt under ett lärarmöte. Idéerna var många. Laga mat med asylsökande. Låt dem möta finländare i undervisningsköket och där få ta del av varandras vardagsmat. Måla tillsammans. It-undervisning på engelska.
Det första som förverkligas är dock en schackkurs och en kurs där man kan sticka sin egen ”pipo”, sin egen mössa. Kurserna, som inleds den här veckan, riktas direkt till asylsökande och hålls på en förläggning i Munksnäs.
Flera veckor före det hann vi ta ett foto av kollegiet under hashtagen #refugeeswelcome. En spontan respons på den bilden löd: ”Arbis har alltid varit en plats där utlänningar känner sig hemma”.
Vi är inte unika på den punkten. Systerorganisationerna runt om i landet, både på finskt och svenskt håll, fungerar på samma sätt.
Borgå folkakademi har med kort varsel tagit emot 20 minderåriga. Flera folkhögskolor i landet har på samma sätt visat intresse för att ta emot minderåriga asylsökande. Och integrationsutbildningen har redan länge varit en naturlig del av verksamheten på många institut.
Den flexibilitet som den fria bildningen visar fascinerar mig, som fortfarande är rätt ny i branschen. Kunskap och vilja att reagera på det som händer i samhället är både vår styrka och vår stora utmaning.
Men det är inte endast den fria bildningen som reagerar. De olika verken inom Helsingfors stad bidrar på sitt sätt. Ta Högholmen som exempel: En dag per vecka får asylsökande besöka djurparken gratis. Röda korset koordinerar verksamheten. Responsen efter ett besök löd: ”En dag tog vi med oss apatiska familjer och griniga barn. Vi kom tillbaka med skrattade ungar, leende vuxna och sjungande ungdomar. Det var en förunderlig förändring. Det bästa djuret: åsnan – därför att de också finns nånstans där hemma”.
Små saker gör stor skillnad.
