Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin

Facebook  – ett Före och ett Efter

30 Sep , 2015, 10.00 Johanni

 

Jag gick rätt sent i livet med i Facebook. Det blev av först efter att jag lämnat arbetet i folkhögskolan och inte längre behövde överväga vem som lämpligen skulle ha tillgång till den information som jag lade ut; släktingar, vänner, intressegrupper, personal, samarbetspartners, förtroendevalda, studerande eller en bredare offentlighet. Jag bedömde att Facebook skulle ta för mycket tid och jag var inte intresserad av att läsa ”allt möjligt skräp” som jag hade fått för mig att där kunde finnas. Det var sist och slutligen ett arbetsforum som jag gärna ville tillhöra (och som träffades på nätet och bytte information där), som avgjorde att jag gick med. Och jag har gjort allt väldigt lätt för mig; jag skiljer inte på vem som läser, alla inlägg går ut till alla i vänkretsen, utom det material som delges i s.k. slutna arbetsgrupper. Någon gång delger jag information offentligt. Inläggen må framstå som spontana men är för det mesta ganska övervägda. Jag tog några beslut; exempelvis skriver jag enbart om vissa ämnesområden och försöker hålla mig till viss tematik. Jag strävar till att ha en positiv attityd i inläggen eftersom jag själv anser att världen byggs bäst med uppmuntran och tillförsikt. Jag försöker, så långt som möjligt, att verka enligt det. Kanske är det folkbildningens sporrande pedagogik som sitter i ryggmärgen. Men ibland förfaller jag säkert och sviker väl mina mål då och då.

Idag inser jag att orsakerna till att jag anslöt mig till Facebook säkert är flera än så; att lämna arbetslivet efter många år med en mängd kreativa människor omkring sig innebär stora förändringar. De yrkesrelaterade diskussionerna uteblir i vardagen, arbetssamfundet finns inte längre där. Den aktiva lärande miljön, de dagliga samtalen med anställda, med lärare och studerande, om stort och smått i livet, är inte längre närvarande – kontakten till ”fältet” upphör mer eller mindre. Jag var mentalt rätt väl förberedd, tror jag, och pensioneringar kommer ju inte oväntat – men jo, tomrummet fanns likväl.

Så vad göra? Personligen hittar jag mig själv i ”nya” sociala medier och lärande sammanhang, Facebook är ett av dem. Jag försöker iaktta det som sker runt omkring och jag skriver blogg ibland. Jag ägnar mig åt studier. Det blir en del föreningsarbete. Och inte minst – de välsignade barnbarnen och deras föräldrar ger livet meningsfullt innehåll.

Jag träffar vänner face to face, ibland. Och flera träffar jag på Facebook. Många av dessa hade jag inte haft kontinuerlig kontakt med under en lång tid innan jag gick med i sociala medier. Nu vet vi litet mera om varandras vardag. Jag tar del av reaktioner på samhällsfrågor, får mig tilldelad andras upplevelser av de mest skilda slag, vilket berikar även mitt liv. Jag inser att vi gärna rör oss i sammanhang där umgängeskretsen tänker i samma spår som vi själva gör, där vi får stöd för våra värderingar och vår identitet, där vi kanske inte är öppna nog för andra slag av insikter. Men det här gäller även de flesta andra umgängesformer. Facebook är bara en av dessa. Skräp- och hatpost är sådant som ”förmörkar” de sociala medierna. Jag kan förstå dem som överväger att överge sitt medlemskap i Facebook av personliga orsaker. Kanske kommer även jag att resonera annorlunda en dag, men just nu överväger fördelarna.

Vi är många i den generation som nu går i pension, som väljer att skapa oss mycket personliga ”forum” att vistas i, kanske t.o.m. helt nya sammanhang. Sociala medier kan vara en kanal att använda, för dem som har tillgång till datorer och nät. Tillvaron ser annorlunda ut idag än för tjugo år sedan. Människorna tänker annorlunda. En vän till mig uttryckte sig så här; ”Jag är kanske inte pensionär – jag är något slag av free lance”.  Kanske är det så, många av oss fortsätter att verka aktivt i samhället fast på olika sätt. Så länge det är möjligt.

Kerstin Romberg

, , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.