”Hej, hur mår du? ” hälsar en ung irakisk man mig i trappan, på väg upp till jobbet. ” Jag älskar dig, big boss!” inflikar den nattsvarta flickan bakom honom med ett litet skratt.
De är ett par av de drygt tjugo unga asylsökande som är elever på Borgå folkakademi sedan en vecka. Både flickor och pojkar, 16-17 år gamla, som kommer från Afganistan, Irak och Somalia.
Det är inte så länge sedan flera av dem satt i överfyllda båtar på väg över Medelhavet och nu plötsligt är de elever på vår ettåriga integrationslinje för unga, familjelösa asylsökanden. På en dryg vecka har de flesta redan lärt sig förvånansvärt mycket svenska.
En del av dem kommer högst antagligen att få avslag på sin ansökan, bli avhämtade och bortsända. Det vet de bara allt för väl, men de har bestämt sig för att kämpa, bevisa att de är värda att få stanna, lära sig det konstiga språket i det som de hoppas ska bli deras nya hemland.
Rädslan och osäkerheten som lyste i deras ögon då de kom har sakteligen gått över i försiktigt hopp. De lär sig för att överleva…
Sprattis
