Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin

”Det är dom som går vilse som hittar nya vägar”

10 sep , 2015, 22.29 Kerstin Romberg

 

Regissören och författaren Gabriel Liljenström har gett ut en bok som heter Facit. En guide till makten över dina studier, din tid och ditt liv. Boken har han skrivit tillsammans med Erika Karlénius. Till vardags är de båda två språkrör för De gröna i Sverige.

Det är en bok som handlar om att acceptera sin egen person, sina egna förmågor, att se sin egen väg och att strunta i trender, att släppa prestationskrav som ställs utifrån. Boken riktar sig i första hand till unga vuxna och andra som studerar i högskola.

Jag hör Gabriel Liljenström tala om sin egen studietid i tv-programmet ”En bok – en författare”. Hans utbildningsväg har inte varit rak och självklar. Han kunde inte anpassa sig till förändringen i studiemiljön vid bytet från gymnasium till universitet, han hade för stora förväntningar på sig själv, kraven alltför högt ställda för sin ålder och för det levnadsskede han då befann sig i. Han talar om brist på motivation och en undervisningsmiljö som inte uppmuntrar utan snarare begränsar och som kräver anpassning till vissa sätt att se på akademiskt lärande. Var tionde högskolestuderande i Sverige lider av allvarlig mental stress, som ökar risk för depression och psykisk ohälsa. Känslan av att inte ha kontroll över sig själv, sin utveckling, sin framtid och sitt liv.

Så – Gabriel Liljenström valde bort högskolestudierna och gick ett år i folkhögskola! Och han prisar folkbildningens pedagogik! Han talar om hur viktigt det var för honom att få tid att sätta in både studieämnet och sig själv i ett sammanhang. Att frågor ställs och att frågor diskuteras snarare än att det skulle behöva finnas svar på allt. Han nämner flera gånger vikten av att få utrymme i tid och rum, att få möjlighet att reflektera.  Att få en chans att välja ämnen som intresserar, sådana som kanske inte har funnits på den obligatoriska studieagendan men som kan ge viktig breddad kunskap.

Inte minst gillar Liljenström historien om Steve Jobs (1955-2011), som innan han grundade Apples, ändrade studieinriktning flera gånger – och framför allt – deltog i kreativitetskurser tack vare ren och skär passion, kurser som inte hörde till de egentliga studieblocken. Bl.a. betonade Jobs själv en kurs i kalligrafi som skall ha vidgat hans vyer på ett nyskapande sätt. Kursen gav honom förståelse för formspråk och stil. Utan denna enskilda kurs, säger Jobs, skulle Microsoft inte ha haft så många typsnitt eller proportionellt fördelade tecken.

Redaktören i tv-programmet ställer slutligen följande fråga till Liljenström; borde då universiteten lära sig något av folkhögskolorna och folkbildningen? Liljenströms svar är ett tveklöst JA! Men, undrar jag, är det då bara i Sverige som en sådan fråga ställs på fullt allvar? Varför känns själva frågeställningen, och allvaret bakom den, så väsensfrämmande och osannolik i vårt land? Varför är det så att folkhögskolorna inte här anses kunna vara en givande part när det gäller pedagogik – och ändå vet vi att folkbildningen lyckas med mycket som andra utbildningsformer inte lyckas med.

Liljenström berättar också att en kylskåpsmagnet, som han en gång fick av sin farmor, blev utgångspunkten för hans syn på pedagogiken. På magneten stod; ”Det är dom som går vilse som hittar nya vägar!”

Kerstin Romberg

 

Kommenteringen är stängd.