Lära för livet eller lära av livet?

Siv

Utsträckta händer?

7 sep , 2015, 14.22 Siv Ekström

 

Mitt i pjäsen om spelmannen Lomjansguten på Västanå Teater i Sunne i Värmland åskådliggörs hungeråren i mitten av 1800-talet av en grupp dansare/bybor som plötligt räcker ut sina händer i den välbekanta tiggargesten. De har ingen mat och vädjar om hjälp. Det hisnar för mig i bänken, så nära det kom mitt i allt. Dagens tiggare på trottoaren utanför butikerna i Mariehamn – de är inga konstiga typer från ett annat land långt borta utan de är våra förfäder, våra grannar, vänner och släktingar som vid olika tillfällen genom århundradena har lidit nöd och givit sig ut på vandring för att hitta mat – för att överleva.

lomjansguten

En rumänsk ung kvinna som jag träffat på jobbet berättade att hon är orolig för vad folk här ska tycka om att hon har lämnat sitt land och kommit hit för att få det bättre. Det var någon som frågade henne ”Hur i all världen har du kommit hit?”, vilket jag förstås tar som vanlig åländsk ohämmad nyfikenhet. Ungefär ”Hur har du hittat hit, hur har du kommit på tanken att komma till lilla Åland?”, men hon tolkade in en negativ underton. Då berättade jag för henne om de åländska emigranterna. De som i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet tog sig för att fara till Amerika för att skapa sig ett bättre liv. Deras motiv var precis desamma som dagens migranter från EU:s utkanter. De som kommer för att jobba ihop pengar för att skicka hem, eller som slår sig ner här och arbetar och skaffar sig hus och hem och skickar sina barn till skolan här och drömmer om en bättre framtid för dem. På 1950-talet behövde man inte emigrera längre bort än till Sverige för att förverkliga sina drömmar. Otaliga flyttlass gick västerut både från Åland och från hela landet.

– Alla ålänningar har släktingar både i USA och i Sverige, försäkrade jag. Ingen kan klaga på att du kommit hit, för de vet precis hur det är. De förstår nog. (Ändå har jag flera gånger undrat om jag ofrivilligt ljög för henne.)

I min hemby finns en gammal stenladugård. Det heter att den byggdes under hungeråren på 1860-talet. Då kom stora skaror med hungerflyktingar vandrade längs vägarna. Just vid den gården ska en åkerteg ha undgått frosten, så de hade mat där. Hungerlfyktingarna arbetade hårt och byggde fäxet av sten och bonden gav dem mat.

Vem har inte hört om Bonden Paavo: ”frusen står vår grannes åker, blanda hälften bark i brödet”. Den inställningen kanske vi borde damma av och inte främst fråga oss hur vi ska ha råd att hjälpa de flyktingar som idag kommer ända från avlägsna länder som Syrien och Afghanistan.

Siv Ekström

Läs också

Kommenteringen är stängd.