Jojo. Man ska lära för livet. Våga pröva på nytt. Gå utanför bekvämlighetszonen. Visst. Men trots att jag vet allt detta var jag ändå något förvånad över att hitta mig själv som funktionär under de finlandssvenska friidrottsmästerskapen i Nedervetil. Visst har jag följt med friidrott, men mera på avstånd och mera från soffhållet. Och mera i min barndom än i vuxen ålder. Och alla grenar är lika intressanta, visst. Men stavhopp känns ändå inte som min paradgren, inte som funktionär, än mindre som utövare.
Där stod jag ändå. Som stavhoppsfunktionär under friidrottsmästerskapen.
”Vet du hur det ser ut när ribban faller?” frågade far lite försmädligt.
”Jag är funktionär, inte domare”, sa jag.
”Mamma. Du ska väl inte hoppa?” frågade 8-åringen med runda ögon. Jag gav honom ett lugnande besked.
Bland friidrottarna hittade jag flera f.d. elever från Idrottslinjen vid Brändö gymnasium. Av deras miner att döma var det inte helt självklart att deras förra modersmålslärare skulle vara stavhoppsfunktionär.
Regionmästerskapen blev ett genrep. Där stod sommarväninnan och jag och försökte pilla upp ribban när den trillade ner. Hon är åtminstone gammal stavhoppare. Jag har sett stavhopp på tv. På tränarbänken satt några schyssta typer. ”Höörni flickona. Ni behööver noo en kurs”, sa en av dem när han såg vår ribblyftningsteknik. Vi fick en intensivkurs i hur man hanterar staven och klykan som man har till sin hjälp när ribban ska lyftas upp. Utöver detta lärde jag mig en massa annat, som att hopparna justerar längden mellan ställningen och hoppgropen. Och att ribban ska kontrollmätas. Och att det finns många olika sorters stavar.
Där stod vi sedan. När resten av publiken spänt följde med om hopparna skulle klara höjden darrade vi inför nästa skede: lyckas vi lyfta ribban? Vinnaren hoppade 4,75. Vet ni hur högt det är? 4 meter och 75 centimeter upp i luften. Har ni någonsin lyft upp något på den höjden? Hopparen rev på 4,85. I all tysthet var jag själaglad. 4,85 kändes övermäktigt.
Men friidrottsmästerskapen gick fint. Ribban kom ner och upp igen.
Nu funderar jag på nästa år. Dags att hoppa?
Pamela Granskog
