Jag tar del av Akavas nyligen givna information om effekterna av de sparåtgärder regeringen hittills presenterat; ”Hallituksen koulutusleikkaukset vievät kuilun portaalle”. Där talas bland mycket annat om att specialstöd för grundskolan dras in, att stöden till studerandena minskar, att högskolornas statsmedel stramas åt, att yrkesutbildningen faller i bitar och att alltsammans kommer att leda till ett fall ner i avgrunden. ”Game over!” – är slutklämmen. Sorglig läsning. Efter att denna information gavs vet vi också att det samhällsfördrag statsministern hoppats på inte kommer att se dagens ljus, att regeringen ser sig om efter andra sätt att spara. Och vad kommer det att betyda – t. ex. för fritt bildningsarbete? Vilka lagar kommer att stiftas i brådskande ordning?
Ett faktum är att olika rapporter inte – inte heller Akavas ovan nämnda graf – nämner att landets folkhögskolor redan idag är synnerligen illa ute. I en kort diskussion på Facebook, i samband med Akavas information, säger Kirsi Lindroos (f.n. tjänstledig från Undervisning- och kulturministeriet för ett internationellt EU-uppdrag i Kosovo), att ja, folkhögskolorna i Finland ser ut att gå ett hårt öde till mötes. Folkhögskolornas uppgift, att representera alternativ utbildning med karaktärsmärket ”mjuk, människonära och demokratisk värdegrund”, ligger långt från den här tidens anda.
Jag kan inte låta bli att blicka bakåt, även om sådant sällan bär så långt. Men låt mig ändå göra det. För oss, som kunde inleda vår yrkesbana vid 70-talets slut (eller 80-talets början), såg världen alldeles annorlunda ut. Vi levde i en tid när knappast någon som skaffat sig utbildning behövde gå arbetslös. Offentliga sektorn byggdes ut – för mycket bedömer vi idag – landet levde och lever alltfort över tillgångarna. Men jag minns optimismen då, framtidstron, tilltron till arbetsliv och växande trygghet för familjer och barn. På många sätt var det fortfarande ett slags ”efterkrigstid”, allt skulle bara kunna bli bättre, ännu mera socialt jämlikt.
Jag samtalar en stund med en som var ung vänsterpolitiker på 80-talet, lokalt engagerad på orten där jag jobbade som arbisrektor, nämligen i dåvarande Pojo kommun – en rätt liten ort med drygt 5000 invånare, många anställda inom industrin, som var betydande här, många lantbrukare, en del fann sitt levebröd inom servicenäringarna. Idag hör Pojo till Raseborg. Jag frågar Peter Björklöf (FKP) hur han idag ser på situationen på 80-talet. Han framhåller att skillnaderna jämfört med idag är betydande. Inget EU-medlemskap fanns då, det rådde ett mera förutsägbart politiskt klimat i stort, de lokala bruksmiljöerna ”styrdes” av starka traditioner, det var en ökande välfärd, växande utbud av tjänster – han betonar bl.a. den då stiftade dagvårdslagens betydelse. I Fiskars bruk, liksom i Billnäs och Åminnefors, skedde en ändring i befolkningsstrukturerna; många – i synnerhet svenskspråkiga – hade utvandrat på 60-talet (främst till Sverige) och ny finskspråkig befolkning flyttade in. Detta hade viss betydelse, bl.a. för det utbud kommunen erbjöd invånarna. Här fanns exempelvis inte enbart finska och svenska grundskolor utan även ett finskt och ett separat svenskt arbetarinstitut. Invånarna hade framtidstro och såg att samhället bemötte dem med välvilja.
Jag kan bara bekräfta det sistnämnda: att vara arbisrektor där och då var en ren dröm och hela den perioden framstår på flera sätt som den mest givande i mitt arbetsliv. (Jo, jag vet att det har betydelse att jag själv var ung och att allt som händer då kan framstå i ljus dager senare). Pojoborna var tacksamma för att arbis fanns, för att de själva kunde påverka kursutbudet, för att deltagaravgifterna var låga, för att inte bara de vuxna utan även barn och unga småningom bereddes möjlighet att delta i musikundervisningen samt i konst- och färdighetsämnen (med hjälp av nya lagar som stiftades efter hand). Alla politiska läger stödde arbis. Alla politiska ”läger” gick på kurs – tillsammans! Elevföreningar och kamratförbund blomstrade.
Idag råder korta arbetskontrakt och snuttjobb, politisk oro, utrikespolitisk känslighet, EU som förefaller att vackla under alltför många ok, en värld som är svår att få grepp om. Trettio år är både en lång och en kort tid. Nej, jag säger inte att vi kan få 1980-talet igen – men något av framtidstron skulle vi definitivt behöva. Men den måste byggas med helt nya stenar. Hur skapa tillförsikt hos dem som växer upp? Inte gör vi det genom att enbart iaktta hårda värden – människorna behöver en inre säkerhet, tro på sig själva. Humanismen borde stärkas. Inte avvecklas. Fria bildningsarbetet är viktigare nu än jag kan se att det var på 80-talet eller att det varit därefter. Själva värdegrunden är en motkraft.
Kerstin Romberg
Dramagrupp för unga och äldre i Pojo arbetarinstitut inför Billnäs bruks 350-årsjubileum år 1991.
