Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin

Rötter och identitet

3 aug , 2015, 08.21 Johanni

 
Foto/KR; Dagmars källa, Källviken, Ekenäs

Foto/KR; Dagmars källa, Källviken, Ekenäs

Hembygdsdagar firas på olika håll i vårt land under sommarmånaderna. Jag skulle hålla ett festtal och grunnade på detta med hembygd och identitet. Att tala om det här temat idag kan kännas både angeläget och kontroversiellt. Alltför många människor ute i världen tvingas av olika skäl bryta upp från sin hembygd och sina rötter, sin mentala och emotionella tillhörighet, tvingas fly över hav och öknar, över berg och gränser. För att mötas av vad? Personliga umbäranden, nya och främmande värderingar, för att prövas mera än de orkar bära. För att förlora sin identitet. Flera människor är på flykt idag än det som varit fallet sedan andra världskriget.

Fortsätter vi att resonera kring detta så växer sig sannolikt tacksamheten över den egna tryggheten och tillhörigheten starkare. Det stora flertalet av oss torde ha ett okomplicerat och självklart förhållande till hembygden. Att hembygdsdagarna lever och har hälsan, inte minst i Svenskfinland, är i sig ett tecken på hemkänslans betydelse.

Vi vet alla hur vi som barn positionerar oss själva och vår person genom att skriva att vi bor på en namngiven gata eller väg, i en stad eller by, i Finland, i Norden, i Europa, på Tellus och slutar med att nämna Vintergatan och Universum. Något mera än så har vi sedan svårt att föreställa oss, att finna ord och begrepp för. Vi placerar oss själva in i ett sammanhang. Hembygdsidentiteten är på sätt och vis en förutsättning för det. Svaret på frågan ”Vem blev jag?” gömmer sig i våra rötter och speglas i omgivningen. Men det är inte alla människor förunnat att på ett enkelt och självklart sätt kunna skriva in sig själva i en sådan kedja av tillhörigheter.

Hur viktig hembygdskänslan är beskrivs på ett slående sätt av den rikssvenska folkkära författaren Gerda Antti. Hon torde leva fortfarande och är av allt att döma född på orten Kisa i Sverige. Hon har sagt så här. ”Om jag, i livet efter detta, såg en buss som det stod Kisa på, så skulle jag genast ta den!”. Så viktig är hembygden att det kan kännas som att vi upplever att vi tar den (eller åtminstone bussen dit) med oss, när vi lämnar jordelivet. Pia Ingström, lägger fram många intressanta tankar kring temat ”hem” i sin bok Känslor äger rum. Hemmahörighet skall kanske inte alltid beskrivas i termer av hus och grund utan det gäller att finna den där urkänslan inom var och en; hemmet är på sätt och vis ”livets insida”. Närmast hänvisar hon i det sammanhanget till Gaston Bachelard.

Frågar någon mig var jag hör hemma så svarar jag sannolikt Västnyland. Jag har tillbringat min barndom där, gått i skola där, tagit studenten där, bott, levt och verkat största delen av mitt liv där. Min pappa var hemma i Snappertuna. Av den äldsta markering vi känner till om hans förfäder framgår följande: år 1763 föddes i Livland, på andra sidan Finska viken, en man som hette Tomas. Enligt källan kom han till Finland – citat ”undan förtrycket i slutet av 1700-talet”. Gustav III var som känt kung i det dåvarande Sverige och hade förklarat krig mot Ryssland. Oron var stor på båda sidorna om Finska viken.  Det s.k. ”ryska kriget” pågick 1788-1790 men de oroliga tiderna varade i betydligt flera år. Hur stor dramatiken var, eller graden av personliga umbäranden, för personen Tomas när han, som det sägs, kom ”undan förtrycket” från Livland, det vet jag ingenting om. Hur som helst kallas han Tomas Livländare i registren, tills han senare tar annat namn. Småningom blir hans barn, barnbarn och efterkommande svenskspråkiga snappertunabor, västnylänningar, finlandssvenskar och finländare. Tomas var givetvis inte den enda inflyttaren som kom över havet till den finländska skärgården för att bli fiskare, handelsmän, lantbrukare, präster, lärare och klockare eller för att ägna sig åt andra näringar. Det är en naturlig del av traktens historia, vattnet har förenat människor – och skiljt dem åt.

Någon klok person – jag tror det är Gösta Ågren – har sagt ungefär följande; det finns en ort som är gemensam för alla människor på vår jord och det är hembygden, och att det finns ett gemensamt språk, modersmålet. Någon har också sagt att alla människor, över hela världen, ler och gråter på samma språk.

 

Kerstin Romberg

Läs också

Kommenteringen är stängd.