Jag sitter och samtalar med Torsten Bergman och Börje Mattsson i Karis. Båda med (livs)lång erfarenhet av kulturarbete, inte minst ideellt och frivilligt sådant. Båda journalister i grunden, båda med många synpunkter på vad kulturarbete bör vara och båda med stor entusiasm inför kommande uppdrag. Bergman har de senaste åren jobbat med kulturprojekt i Lojo och Karis, där Gardberg Center är ett av resultaten efter åratal av målmedvetet arbete, liksom lokalhistoriska arkivet ”Arresten” och tidskriften ”Ta plats”. Han önskar framöver främst föra samman yrkesforskare och amatörer när det gäller lokalhistoria. Mattsson är måhända mest känd som personen bakom Faces-festivalen, men också för sitt banbrytande arbete när det gäller flyktingfrågor och bemötande av nyfinländare. De senaste åren har han främst jobbat med ett internationellt utvecklingsprojekt mellan staden Raseborg och Makana i Sydafrika. Han vill fortsätta arbeta med internationella freds- och kulturfrågor.
Jag frågar vad som driver dem att oförtröttligt år efter år använda egen tid, egna resurser, egen kraft och energi på dessa kultur- och samhällsinsatser. Svaren kommer tveklöst. Det gäller bl.a. en övertygelse om att kunna påverka, att kunna göra skillnad. Eller som Mattsson uttryckte det – pengar och lön är inte det viktiga utan insikten att ”detta kan jag, om jag genomför det här så kan det förändra och förbättra andra mänskors liv”. En annan stark drivkraft förefaller folkbildningssträvan att vara; att skapa möjligheter för mänskor att förkovra sig, bli starkare i sin självuppfattning, att tro på sig själva, att lära känna sin historia och sin bakgrund och samhället så som det ser ut idag. Samhälls- och kulturfrågorna ligger tätt intill varann i detta samtal.
När man blickar tillbaka, menar de, har tron på att samhällsutvecklingen skall gynna människornas välbefinnande avtagit allt mera. Vem vågar tro på framtiden idag? Det saknas etik och långsiktighet – också i kulturarbetet. Offentliga sektorn saknar medel och framförhållning. Ökande psykiska problem, inte minst bland de unga, bemöts allt oftare med mediciner, inte med mänskligt bemötande och empati. Det finns en paradox – samhället ”organiseras sönder”. Alla problem förväntas bli lösta innanför samhällsramarna – men det finns inte resurser för det. Det finns inte rum för människan i dagens värld. Ändå finns alla chanser till spontana möten just nu, aktionsgrupper samlas kvickt inte minst med hjälp av sociala medier. Men de blir på något sätt dagsländor, lever korta liv. Vem skall utföra och styra kulturutvecklingen?
Kulturarbetet måste göra skillnad, säger dessa två ”grå eminenser”, samfällt. Något slag av nollställande skulle behövas. Det måste sättas fokus på att skapa gemenskaper och sammanhang för mänskorna, det saknas idag. Public service faller undan, folk väljer när och hur de ser tv, hör radio eller läser dagstidningar, om de gör det. Mänskorna följer inte public service så som tidigare. Samhällsorienteringen blir allt mera fragmentarisk.
Vi funderar slutligen på hur en yngre generation ser på kulturutvecklingen idag. Vad driver deras representanter till frivilligt, ideellt kulturarbete? Vi besluter oss för att fråga dem. Känner de igen sig i den bild vi ger av marginalisering och splittring? Vilken skillnad upplever de att kulturarbetet kan åstadkomma? Återkommer till det när vi fått en chans att ställa frågorna till några av dem.
Bergman och Mattsson arbetar vidare framåt mot sina ideal – för en bättre och kunnigare värld! Och själv tänker jag att det som de talar om – det är den värdegrund som också det fria bildningsarbetet strävat till i alla tider. Så må vi förena oss i allt detta – uppgiften blir allt viktigare, också för Bildningsalliansens alla institutioner.
Kerstin Romberg
