Ingmar Bergman skall ha sagt att film och musik är de konstformer som drabbar våra inre föreställningar mest omedelbart och ”skoningslöst”. Litteraturen når oss mera indirekt, menar han, en läsare hinner ”värja sig” i den långsammare perceptionen. Kanske är det så. Jag minns hur jag i ren förtvivlan kastade en bok ifrån mig en gång för många år sedan – eftersom jag inte stod ut med att genast läsa vidare! Det var William Styrons (då nyutkomna) Sophie´s Choice det handlade om, kan ha varit 1977. Och det gällde givetvis den ödesdigra scenen invid entrén till koncentrationslägret, där Sophie ställs inför det val som sedan enbart kan driva henne in i ett mörker och långt senare till att beröva sitt eget liv. Och läsaren förstår att här, just här, beskrivs det absolut mest bestialiska som mänskor kan ta till för att mentalt förgöra varandra. Berättelsen är mycket skickligt byggd, länge kan man förledas att tro att Sophies val handlar om det mellan två män, men så är det alltså inte. Ifall någon som läser denna blogg inte läst boken, men vill göra det, så avslöjar jag inte mera här. Det gjordes ju en finfin film av berättelsen sedan, med Meryl Streep i en glänsande huvudroll.
Men till musiken! Visst tränger den in. Vid varje viktigt tillfälle i livet vill de flesta av oss understryka stämningsläget med hjälp av personligt vald tonkonst. Det må handla om glädje eller sorg. Eller skolavslutning kanske – hur laddad kan inte ex. ”Den blomstertid…” vara för envar av oss. Musiken lägger sig i vårt känslocentrum, ingenting förmår väl hålla minnen vid liv på samma sätt som den gör. Ibland är det ändå inte vi som väljer musiken utan musiken som väljer oss. När jag nåddes av glädjebudet att mitt första barnbarn fötts (för drygt åtta år sedan nu), råkade Jussi Björlings tolkning av ”Visa kring slånblom och månskära” ljuda från skivtallriken hemma. Det ögonblicket blir jag påmind om fortfarande när jag lyssnar till just den sången med just den artisten – och förstås när jag ser flickebarnet självt. Texten i sången, av S. Salén, slutar med en anspelning på den folktradition som säger att ”om man niger tre gånger för nymånens skära kan man önska sig tre ting”. Ordagrant heter det så här i visan: ”/—/ skimrande ljus kring vitbjörkens stam, / aningens undran som tiger, / nymånens skära i speglande damm, / lillbarn, jag ler, och du niger.”
Ett betydligt smärtsammare minne, som likaså präglats av musik, var den stund då min mamma ringde och talade om att min bror, efter en längre tids sjukdom, somnat in. Just då stod radion på och Nielsens ”Taagen Letter” spelades på flöjt av Gunilla von Bahr. I år efteråt förmådde jag inte lyssna till just det stycket utan att omedelbart mentalt förflyttas tillbaka till precis den här sekunden. Det var här inte fråga om medvetna val av tonkonst men likväl drabbande sådan. Det allra vackraste jag vet i musikväg är måhända ändå Mascagnis ”Intermezzo” (ur Cavalleria Rusticana). Inget speciellt minne är förknippat med den, den är bara så oändligt berörande.
För övrigt: senaste höst, på tröskeln till pensionen, hade jag möjlighet att anordna en konsert och valde utpräglat internationell, traditionell och livsbejakande musik. Legendariska DDT Jazzband står för allt detta. Väldigt lite annat kan överträffa dixien när det gäller uttryck för positiv livssyn. På den bifogade bilden (som tagits av Asger Albjerg under orkesterns konsert vid Västra Nylands folkhögskola i oktober 2014), syns Christer Sandell (skymd vid pianot), ”Pelle” Näätänen (dragbasun), Niklas Andersson (trumpet) och Fred Andersson (klarinett).
