Varav hjärtat är fullt därom skriver bloggaren.
Jag är ute och går. En 120 kilometers länk denna gång, i södra Frankrike och mest i norra Spanien. Jag har med mig en grupp, sammanlagt tolv personer vill pröva på detta för att kanske komma på nytt och fortsätta själv en annan gång.
Av någon anledning finns det hela tiden människor som är fyllda av en fascination för detta att ta sig fram långsamt för egen maskin. Till fots, bärande sina nödvändigaste (?) saker. Övernattande varje natt i en ny stad eller by, i kasernliknande förhållanden där ljud och lukter efter några dygns tillvänjning blandar sig till en behaglig atmosfär som söver och ger kraft för nästa dag.
Med en viss försiktighet kallar vi oss pilgrimer, liksom alla andra som går där. Epitetet kan kännas lite för religiöst eller ovant för någon, men det är ett faktum. Tillsammans med människor från alla världsdelar traskar vi på längs El Camino de Santiago de Compostela, en vandringsled med en tusenårig kristen historia. När man kommer fram till slutdestinationen, vilket den här gruppen inte gör denna gång, ställs man inför några frågor. ”Gick du här av religiösa eller kulturella skäl, eller kanske av hälso- eller idrottsliga skäl?” Numera får man sätta kryss i rutor och det går att väja flera alternativ. När jag för några år sedan stod där, efter en månads vandring den gången, insåg jag hur stort detta var för mig och var mycket frikostig med mina kryss. Jag hade fått leva ett litet liv varje dag, med fysisk utmaning, kulturella intryck, livsfrågor, ensamhet och social samvaro i en salig blandning.
Man ser människor i alla åldrar, från spädbarn som bärs på ryggen till åldringar som trippar sakta fram. Det är onödigt att försöka jämföra sig själv och andra t.ex. i sportsliga termer. Jag pratade en gång med ett gammalt tyskt par som såg lite långsamma ut. Kanske de hade tagit sig vatten över huvudet? Det visade sig att de gjorde ett 800 kilometers avsnitt för sjunde gången, en gång hade de startat vandringen i sin hemstad i Tyskland.
På en sten har någon skrivit: ”L’important ce n’est pas arriver – L’important c’est ce qui arrive” (ung. ”det viktiga är inte att komma fram – det viktiga är det som kommer”). I sin kanske mest kända dikt ”I rörelse” säger Karin Boye samma sak: ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Just så känns Vägen, El Camino.
Jag vill bara fortsätta. ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”.
