Under mina år som elev i Karleby svenska gymnasium ryktades det att vår modersmålslärare faktiskt kunde tala dialekt. Vi hörde det aldrig och funderade över orsakerna. Det enda som avslöjade henne var ett brandtal där hon talade om att dialekten inte var något man skrattade åt, inget som bara hörde revyerna till.
Då förstod jag inte exakt vad hon menade, men med åren har jag insett vad hon avsåg. Jag lärde mig tänka, tala och förstå världen på dialekt. Böckerna gav mig ett standardspråk och lärde mig att obehindrat röra mig mellan två olika språkliga världar. Båda behövdes och det ena kompletterade det andra.
Småningom kom språket att bli mitt yrke och livet såg till att jag i huvudsak jobbade i Helsingfors. I lärarrummet fanns alltid några lärare som kunde dialekt och i vår interna kommunikation hördes Jakobstads-, Oravais- och Karlebydialekten om vartannat – till både kollegernas och studerandenas förtjusning.
Sällan har jag upplevt så tysta lektioner som de gånger vi talat om dialekter. Då har jag medvetet valt att undervisa på dialekt. Plötsligt öppnar en studerande munnen i det helsingforsiska klassrummet och ut väller Jeppodialekten. I ett annat hörn hörs något som liknar Vasasvenska. Då blir förståelsen och respekten för en finlandssvensk språklig mångfald plötsligt alldeles konkret.
Lika mycket språklig respekt väcker humorgruppen KAJ, som nyligen tilldelades en Språksporre av Hugo Bergroth-sällskapet för sin kreativa språkanvändning. Gruppen lyckas väcka intresse för svenskans olika varianter, oberoende av om det handlar om Vörådialekt eller Helsingforsslang. De lyckas dessutom balansera det hela, utan att förlöjliga det ena eller det andra, vilket är en konst i sig.
Sommartid vistas mina helsingforsiska barn ute på de österbottniska vidderna (de har för övrigt väckt en helsingforsisk beundran med sina perfekta imitationer av Yolo) och i somras deltog sonen i simskolan. En dag frågade jag, så där i förbifarten, om någon undrat var han bor?
”En pojke kom fram till mig och sa: `fö vii talar du så dee?´ Jag sa till honom att nå sidu jag är ju från Helsingfors.”
”Vad sa han då?” frågade jag.
”Han sa: `Jaha´”.
Mera komplicerat än så var det inte.
Herrlit!!