Jag vill gärna spåna vidare kring Björns tankar om, att det våras för de konservativa krafterna i EU och de berättigade farhågor som detta väcker.
Jag är född norsk, min mor är dansk, jag växte upp i Finland och gick i svenskspråkig skola. Så det är rätt förståeligt, att jag känner mig som en äkta Nordbo med en stark nordisk identitet.
Då vi hade EU-omröstning 1994, överraskade jag många av mina vänner & bekanta genom att rösta mot ett finländskt medlemskap.
Orsaken var inte, att jag är emot en större gemenskap. Jag skulle faktiskt helst se alla gränser och hinder mellan folk raserade. Alla mänskor är likvärda för mig och det borde inte finnas några konstgjorda murar, som separerar oss från varandra.
Men trots alla vackra tal om EU som ett fredsprojekt etc. har jag, då som nu, inte lyckats komma ifrån tanken på att det hela är felkonstruerat på något sätt. Det syddes samman på de ”storas” villkor, blev för toppstyrt med en EU-elit, som fört mina tankar till den forna nomenklaturen i det socialistiska Östeuropa etc.
EU står på mycket sköra ben..
En fiskare i ett medelhavsland och skogsarbetare i Norden har egentligen väldigt litet gemensamt. Språket, religionen, historian, traditioner etc. skiljer sig från varandra så till den milda grad, att så länge allting gick ekonomiskt väl, höll det hela ihop, men om svångremmen måste dras åt tryter solidariteten:-(
Missförstå mig inte! Jag VILL faktiskt, att EU skall lyckas med de medmänskliga och behjärtansvärda målsättningar, som också finns inskrivna i fördrag och överenskommelser. Jag erkänner mig absolut inte som konservativ och anhängare av ”fortress Europa”, lika litet som jag vill skära ned på biståndet eller motverka immigration och en utökad mottagning av flyktingar….
Men jag är rädd för, att detta inom EU kräver ett nytänkande som är hart när omöjligt att uppnå. Just på grund av alla de olika nationella och regionala identiteterna, som finns inom unionen.
Själv presenterar jag mig i Norden som finländare, i Europa som nordbo, men har svårt för att i stora världen säga: hej, jag är europé. Jag upplever helt enkelt inte det som min identitet.
Det är synd, men så är det….:-(
Sprattis
