– Det är väl lite lugnare på jobbet nu när terminen tagit slut, inledde en pendlarkompis samtalet på tåget i morse. Ha! tänkte jag utbrista men beslutade mig för att försöka formulera ett lite mera civiliserat svar. Min blick hade dock redan avslöjat mig för hon fortsatte genast:
– Aha, det var alltså fel slutsats?
Så kan man också uttrycka det, ja. Men det är det som är en stor del av charmen med livet på ett arbis – säsongväxlingen. Under terminen sjuder huset av studieiver, nu efter terminens slut av planeringskreativitet. De planeringsansvariga lärarna kommer med lysande ögon och blossande kinder in på mitt kansli för att bolla sina nya kursidéer för det kommande läsåret. Deras entusiasm och skaparglädje är inte att ta miste på.
Förutom att vara bollplank och tråkig nejsägare till (ekonomiskt) alltför hisnande idéer faller det också på min lott att korrekturläsa kurstexterna. Det är en uppgift som jag tar på största allvar, inte minst som en levande och korrekt svenska hör till institutets värderingar. Hur kan vi motivera svenskans existensberättigande om vi inte själva värnar om vårt språk?
Men det oaktat går månget tyrkfel förbi och diverse lustigheter kan också smyga sig in, då man på några korta rader ska försöka säga det absolut viktigaste. Jag skrattar ännu flera år efteråt varje gång jag tänker på kursbeskrivningen till en kurs i sällskapsdanser: ”Ta med bekväma skor. Eget par inte nödvändigt.” Eget par syftade naturligtvis på en egen danspartner, men i ärlighetens namn framgick det nog inte speciellt tydligt. Å andra sidan är kanske tanken på att Arbis skulle ha någon åsikt om vems skor man dansar i så pass absurd att ingen ens reflekterade över det.
