”Du är den första patienten på fem år som talat svenska. Kan du skicka hit dina vänner så jag får öva mera?” sa tandläkaren förhoppningsfullt. Jag nickade bifallande. Så mycket annat förmår man inte när man har käften full med slangar och borrar.
I något skede av mina studier gjorde jag ett strategiskt beslut. Det är min uppgift att använda mitt modersmål när jag rör mig i samhället. Hur ska jag annars kunna motivera att det behövs service på svenska? Att Finland är ett tvåspråkigt land?
I tiderna jobbade jag på Tidningarnas Förbund. Den första dagen ingick kontorschefen ett avtal med mig.
”Kan vi göra så att du bara talar svenska med oss? Vi kan välja om vi talar finska eller svenska med dig”, sa hon. Under mina tre år i det huset talade jag inte ett ord finska. Där satt vi runt kaffebordet och skrattade hjärtligt åt varandras skämt – var och en på sitt eget modersmål. Och småningom vågade kollegerna inleda på svenska. Först med några enstaka ord, sen med längre satser.
Hur gör jag ute på stan? När jag möts av kommentaren ”jag inte tala svenska”? Då ler jag snällt och frågar om de förstår svenska? Oftast nickar de bifallande. Då föreslår jag att de talar finska och jag svenska. Det brukar fungera hur fint som helst. Ibland kan det till och med leda till att de försöker med några trevande ord på svenska. Då uppmuntrar och berömmer jag så mycket jag förmår.
I går besökte jag ett apotek i Myrbacka, Vanda. ”Kunna jag tala finska?” undrade kvinnan bakom disken. ”Det är ok”, sa jag. När hon kom tillbaka med antibiotikaflaskan sa jag att hennes svenska verkar riktigt bra. När vi var klara hade hon formulerat halva meningen på svenska och fyllde i med engelska och finska när ordförrådet tröt. ”Du klarar dig riktigt bra. Och jag uppskattar stort att du verkligen försöker”, sa jag när jag gick. Hon såg uppriktigt glad ut. Med envishet, uppmuntran och beröm kommer man långt. Och är man född finlandssvensk har man ett medfött krav på sig att vara språkligt medveten och uppmuntrande.
Och hur gick det för tandläkaren? Det vet jag inte. Men jag hjälpte honom så mycket jag kunde. På några minuter hann vi gå igenom begrepp som mjölktand, tandköttsinflammation, tunga, läppar osv. Sen gick jag hem och önskade en utbredd kariesepidemi bland den svensktalande befolkningen i Helsingfors.
Pamela Granskog
