Jag hörde nyligen om en svensk konsult i branschen ”dataspelsmissbruk” som erbjuder en föreläsning för 14900 kronor. Som hittat eller hur! En magiker som kan ”bota” ungdomar som är ”beroende” av internet eller av dataspel. Han råkar dessutom ha ett eget företag som står till tjänst med dessa botemedel så jag måste säga att han har kommit upp med en fantastiskt bra affärsidé. Har ni hört om någon annan som lyckas kamma hem sådana summor för att i två timmar få göra reklam för sitt företag.
Det är intressant hur nya fenomen alltid ska mötas av tvivel och varningar, det som ungdomarna håller på med är per definition förkastligt. Ja, ni vet, redan de gamla romarna… Ny teknik demoniseras, negativa värderingar häftas fast vid dem. Kommer någon i håg hur man i svensk TV:s nyhetsprogram på 1980-talet varnade för hur videovåldet skulle förstöra ungdomen. Så man skulle helst inte ha videobandspelare överhuvudtaget.
För mindre barn är det ”skärmtiden” som ska begränsas. Läs vad Elza Dunkels från Umeå universitet skriver om det i den här förträffliga artikeln: ”Skärmtid är ett förlegat begrepp”
Det var en gång liten pojke som tyckte om att spela på datorn från åk 5 och igenom hela högstadiet. Han deltog i LAN-partyn på skollov, när äldre dataspelsentusiaster hyrde skolors gymnastiksalar och ordnade nätverk och så kom deltagarna med sina datorer under armen och spelade tillsammans dygnen runt. Och sov däremellan. Det här fick en gymnastiklärare på krigsstigen. Han ville förbjuda skolorna att hyra ut gymnastiksalen på loven. Nej på sportlovet skulle alla ut och idrotta och sporta förstås. Allt annat var förkastligt. Pojkens föräldrar såg fördelar med hans engagemang, han blev skicklig i sin datorhantering, han lärde sig använda engelska och fick många kontakter via spelandet. Ibland ordnade han LAN hemma med flera inbjudna kompisar och i dagar snubblades det på nätverkskablar i hemmet och killarna umgicks och hade roligt tillsammans.
LAN-party av större modell i Paris, bilden lånad från Wikipedia.
Ett av spelen var i pojkens mors ögon fullständigt avskyvärt : Man skulle skjuta så fort någon rörde sig bakom en knut. Blodet strittade mot skärmen och man fick poäng och kunde rusa vidare i jakten på flera offer. I byn finns ett jaktlag som varje höst är på spaning efter rådjur i skogen. Pojken som började komma i den åldern att han skulle kunna vara med fick förslaget: gå med i jaktlaget så får du skjuta på riktigt och så får vi kött. Nej, det var nu det sista, det är ju på riktigt, det är blodigt och smutsigt. Det här är ju bara ett SPEL, sa han med ögonen uppspärrade, han var inte ett dugg intresserad av ond bråd död på riktigt, Inte ens för att förse familjen med delikata rådjursmiddagar.
”Det är så asocialt att bara sitta framför datorn, de blir enstöringar” hette det också. Mamman råkade gå förbi den halvöppna dörren till hans rum en gång och hörde att han upphetsat pratade engelska där inne. Men snälla nån, pratar han för sig själv nu också? Nej, spelutveckligen hade gått framåt och han spelade online och samarbetade med en engelsk kille i samma ålder och diskuterade uppläggningen av strategin i spelet. I byn där pojken bodde fanns inga andra killar i samma ålder, klasskamraterna bodde i byar längre bort och dem hade han ju kontakt med via Messenger, och nu i det här spelet hade cirklarna vidgats till England.
Det här utspelade sig i slutet av 1990-talet, det vill säga för 15 år sedan. Pojken är vuxen nu och har en fil.mag-examen, han är rasande fingerfärdig på datorn som han använder mycket i sitt arbete. Han är oerhört social och har ett kontaktnät som föräldrarna i motsvarande ålder inte kunde drömma om ens.
För femton år sedan kan jag förstå att den nya tekniken verkligen var NY. Men idag? De flesta vuxna har mycket ”skärmtid”, vissa sitter framför datorer hela dagarna på sina arbeten och de borde inse att datorn är ett verktyg så gott som något annat.
Siv Ekström
