Sedan är de små liven som börjar skolan så fruktansvärt söta och underbara i sin iver att få lära sig och i en flyktig tanke kan jag se mig stå framför dem i ett klassrum där de med stora ögon och spänd uppmärksamhet andäktigt lyssnar på mig på deras första skoldag. Men skolan är ju inte bara den första skoldagen, skoldagarna är många många fler och denna flyktiga bild försvinner lika snabbt som den kommer.
Jag brukar tänka att nu, nu är det den sista gången jag undervisar! Jag har ingenting mera att ge, jag har gett mitt allt under dessa 22 år. Men mitt hjärta brister nästan när studerandena säger “jamen, jag kan bara komma på lördagar! Någon måste kunna undervisa på lördagar!”, och så knäpper de på sina spanielögon och ser ut som om världen rasar om jag inte står där med dem på lördagarna. Ingen är oersättlig, tänker jag, medan ett pytte pytte litet “kanske” kryper in i mitt hjärta och jag tänker att möjligtvis har jag ändå något att ge?
Och så tänker jag på lärarna i skolorna, vad de orkar med varje dag. Allt oljud, alla små bråk och missämjor barnen emellan och jag lyfter högt på hatten för dem och tänker att jag har det bra lätt jag! Jag undervisar vuxna som frivilligt har valt att komma på lektionerna. De sitter tysta när det behövs, de jobbar i par när det behövs och de håller föredrag när det behövs – ja, de gör dessutom läxor när det behövs. Roligt har vi också! Vi skrattar ibland så tårarna rinner.
Har jag måntro min sista grupp nu, eller faller jag för spanielögonen? Ödmjukt tänker jag på alla människoliv jag har fått träffa, alla fina människor, vissa som till och med har blivit mina vänner genom åren.
Visst är det tur att vi är olika – att det finns en lärare för alla!
Kati
