I dörren står en dam med käpp. Ansiktet är fårat, men ögonen pigga och klara. Hon vill se bilder jag tagit i samband med Arbis festligheter och vi funderar på hur jag kan överföra dem till henne. Jag mumlar någonting om att det är lite besvärligt att göra papperskopior i dag och att det kanske finns enklare sätt.
– Men du kan skicka dem till mig per e-post. Jag har en gmail-adress. Det är säkert den vanligaste adressen i dag, säger hon som den mest självklara sak i världen.
Men naturligtvis, tänker jag för mig själv. Hur klantig får man vara?
– Och vet du vad? Jag måste ju googla ditt namn för att se vad den nya biträdande rektorn gjort innan hon kom hit, tillägger hon och plirar på mig.
Jag vet inte om man googlar och använder gmail-adresser i det skedet jag själv går med käpp. Antagligen är det ett annat fenomen, en annan maskin och en annan tidsålder just då. Jag vet ju inte ens om jag kommer så långt i livet att jag går med käpp. Men jag önskar i alla fall innerligt att jag under resten av livet ska ha förmågan, orken och framför allt intresset att ta det nya till mig. På samma sätt som hon som står där med käpp. Jag önskar att jag aldrig låter mig nedslås av att det känns nytt och främmande. Att jag är pigg på omvärlden, nyfiken och villig att lära mig nya lösningar och ny teknik. Det önskar jag mig. Med eller utan käpp.
Det att ha fördomar Varför i all sin dar ska inte gamla människor också kunna leva i nuet? Idiotisk blogg
Ja ja den tiden kommer men du kan inte dra alla över en kam det finns fiffiga åldringar vad är det egentligen du skriver om 60 plus konservativa ovilliga att lära sig nytt idiotisk tanke