Paulo Coelho skriver i en av sina böcker att ”det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat överhuvudtaget.” Sant.
Men varför romantisera förlusten?
”Den vi älskar, älskar vi alltid” skriver Claes Andersson i en dikt. Därför att kärleken aldrig kan förlora, men någon gång förloras.
Kärlek är ihärdig väntan, att utan beräkning öppna sig för en annan – och kanske återvända tomhänt.
Om jag ställer förväntningar på dig, blir jag oftast besviken. Och besvikelse föder gräl…
Så vad väntar jag på? Att tom på förväntningar bli överraskad. Av minsta genklang, signal.
Alla hjärtans dag är på ytan en emotionell-kommersiell coctail, ett glassigt presentpapper som gömmer vad kärlek är;
Kärlek är en gåva som du inte äger. Den äger dig för en stund, när du vågar förlora dig själv, med risk att förloras…
Björn Wallén
