Väninnan hade hittat en ny förälskelse. Efter några träffar tog hon honom hem till sig.
”Så många böcker du har”, sa han förundrat när han kom in.
”I den sekunden visste jag att förhållandet var slut. Min bokhylla var ju bara en början. Det skulle ju bli ett bibliotek ”, säger hon till mig.
När Jolin Slotte diskuterar sin nya roman Närhelst hon kommer tillsammans med Ylva Larsdotter i Helsingfors arbis bibliotek kretsars diskussionen kring bibliotekarier, bokhyllor och böcker, vilka har en central roll i romanen.
Samtalet glider in på de egna bokhyllorna. Vilka böcker placeras i vardagsrummet? Vilka böcker finns i sovrummet? Och kan man, i egenskap av gäst, ställa sig framför värdarnas bokhylla och kolla in vad där finns?
”En bokhylla är ju något intimt”, tycker Jolin Slotte och får medhåll av lyssnarna. Bokhyllan återspeglar något privat. Där finns det man valt att köpa, låna, fått, ärvt. Där finns ord man tycker är viktiga. Ord man vill spara.
Själv har jag svårt att glömma bokhyllan jag såg i ett väldesignat beigefärgat hus, där strumpstickor fanns instuckna i ett ljust nystan och de ljusbruna väggarna i grovköket pryddes av vita spetsklänningar. Jag gjorde det förbjudna. Jag gick till bokhyllan. Efter en stund insåg jag att det fanns en gemensam nämnare. Alla bokryggar gick i olika nyanser av brunt. Jag befarar att de inte gömde speciellt många sparade ord.
Jolin Slotte konstaterar att hennes man intuitivt förstod sin plats när de träffades. Hans böcker blandas inte med hennes. Man har sin egen bokhylla med sina egna ord. Vårt liv är likadant. Mina böcker finns i vardagsrummet. Makens böcker har en egen bokhylla.
Men den alfabetiska ordningen är det inte så mycket bevänt med på mina hyllor. För jag föreställer mig att böckerna lever ett eget liv när jag inte är där. Ibland söker de sig till likasinnade, ibland blir de brutalt placerade bredvid varandra. Jonas Jonasson och Birgitta Boucht har ett spännande samtal, förställer jag mig. Och tänk er när Råttis i Kjell Westös Drakarna över Helsingfors vill hoppa ”TA-TASSAJALKA” på Svenska skrivregler medan man på andra sidan ser Jean Jacques Rousseau hötta med fingret i Émile. Vilket äventyr!
Pamela Granskog
