Läste med förfäran om tjugofemårige Reiska som bor i Lahtis och om hans svårigheter att få jobb. Han har under fem års tid skickat 143 arbetsansökningar och ändå inte fått napp. Han berättar att han har många kompisar som är i samma situation. Reiska är utbildad och har stor lust att jobba – han har dessutom lyckats hålla uppe sin lust och sin optimism. Han berättar att några av hans kompisar har blivit deppade när de inte lyckas få jobb och de har gett upp och sitter mest hemma.
Har vi råd med detta? Hur är det möjligt att en person som Reiska inte på fem år kan få ett jobb han är utbildad till? Hur är det möjligt att han bara varit på fyra arbetsintervjuer under de här fem åren? Är det fel på vårt utbildningssystem? Är det fel på vårt anställningssystem? Någonting är det fel på, men på vad?
Jag tror det finns många Reiskan i Finland. Många unga som efter sin utbildning inte får jobb och passiviseras i vårt system. Reiska har haft korta arbetsprövningsjobb via Fpa och det är säkert en bra sak, åtminstone för statistiken, och visst har han fått prova på olika branscher. Men han är likväl arbetslös efter 143 arbetsansökningar! Han, en kille som trots allt detta inte har tappat modet. Han som har lyckats hålla kvar sin optimism – hade jag en firma skulle jag anställa honom på direkten! Har han inte rätt utbildning, skulle jag se till att han fick den via arbetet.
Kastar vi en blick västerut kan vi läsa att Islands arbetslöshet är nere på 4% nu. Hur lyckas Island när vår bara stiger? Island har för övrigt också lyckats få sin ekonomi på fötter, och detta på en mycket kort tid. Hur lyckas de när vi inte gör det? Jag bara undrar hur vi har råd med allt detta?
Kati
