Det är nästan 50 år sedan jag senast gick på simkurs. I mitten på 60-talet, då jag ännu inte fyllt tio år blev jag skjutsad (ja, för det hände nämligen också på den tiden…) till simhallen för att mamma och pappa tyckte att det var en bra ide’ att jag skulle kunna simma. Efter det har jag, bröstsimmande, tagit mig fram i vattnet och egentligen varit ganska nöjd med min simförmåga -ända tills jag fick lust att testa ett triathlon och märkte hur långsamt det gick. Kanske var det dags för simkurs igen och för att lära mig frisim (crawl)?
Nu är jag där igen. På simkurs, alltså. Uttrycket att ”kastas i vattnet och sedan lära sig simma” var så nära sanningen man kan komma. Inte blev jag islängd, jag fick nog hoppa i själv, men det första vi fick till uppgift var att ”crawla fram och tillbaka”, dvs. 50 m! Hjälpte inte att jag pep att jag ju inte kan och att det var därför jag kommit till kursen. ”Kan du inte alls?”, undrade läraren förvånad. Bara att simma iväg, alltså.
Så hälsosamt att vara elev igen.
Det borde garvade pedagoger alltid då och då testa. Att utsätta sig för det där att inte kunna, och att tvingas blotta det för andra. Att bli rättad och uppmuntrad, att misslyckas och kännas lockelsen i att ge upp. Där i vattnet fanns det helt klart stunder då jag tänkte att jag kanske kunde smita, kanske behövde jag gå på wc -eller hämta mina simglasögon? Ibland var det helt klart sjuåringen i mig, som flöt omkring i Vasa simhall.
”Hitta din vattensignatur, gör ett kryss och ligg helt vågrätt.” Läraren var bra. Han ritade bilder, korrigerade och handledde så att alla lärstilar fick sitt. Han berättade och visade. Han hade humor. Lite svenska, lite finska, lite språkbad också… ”Och tänk på att fingrarna ska peka rakt ner mot botten!” ”Vaddå??” Jag funderar ju mest på hur jag över huvud taget ska kunna andas då både mun och näsa pekar rakt ner mot bassängbotten!”
En vecka har gått. Dags igen. Jag packar väskan för lektion två. Det går säkert bättre i dag.
”Repetition är kunskapens moder.”
