Jag satt igår bland publiken på en badmintontävling. Strax bakom mig, snett ovanför, satt ett ungt (ca 16 år) par.
Han visste en del om sporten medan hon tydligen såg tävlingsbadminton för första gången i sitt liv. Men hon hade tydligen föresatt sig att få veta allt man behöver plus litet onödig grejer på köpet, åtminstone att döma av frågesvadan som jag fick ta del av.
Varför står de sådär? Varför servar hon nu? Varför skriker de till ibland+ måste man vinna med två poängs skillnad? Vad betyder de olika linjerna? Varför dömde domaren ett fel? De vann ju bollen, varför skrattar de inte? etc. etc. etc….
Det pågick under hela ( den spännande) matchen och pojken försökte svara på det bästa han kunde. Vissa av svaren var inte helt korrekta. Själv är jag internationell badmintondomare , så jag kunde ha korrigerat några smärre missförstånd, men hade inte lust att blanda mig i deras läroprocess. Hon var nog helt fokuserad på honom och helt övertygad om hans ofelaktigt djupa insikter i badminton och jag tror inte heller, att hon egentligen skulle ha varit så värst intresserad av mina inlägg och rättelser. För att inte tala om auktoritetsknäcken han hade råkat ut för!
Han var katalysatorn, som fick henne att bli intreserad av något hon tydligen aldrig skänkt en tanke åt tidigare. Det var verkligen frågan om en egen lust att lära sig
Om du är tillräckligt engagerad och motiverad går det alltså att lära sig också ”tråkiga” fakta. En bra lärare kan skapa goda förutsättningar för inlärning också i ämnen som vi inte ”visste” att vi var intresserade av!
Jag missade en del av själva matchen, där jag satt och tjuvlyssnade, men det var det värt.
Sprattis
