Hur många i södra Finland vet om att festivalen Rusk nyligen arrangerades i Jakobstad? Sista veckan i november, onsdag-fredag, spelades det kammarmusik i Campus Allegro i Jakobstad. En som minsann visste om det och dessutom var där, är den brittiska recensenten Andrew Mellor på magasinet Gramophone. Han har skrivit om finländsk musik förut och har Norden som sitt område. I sitt blogginlägg från Jakobstad tar han fasta på hur man i Finland tar barnen och deras skapande på allvar. Både det nya Campus Allegro och festivalen Rusk visar på detta fenomen, konstaterar han och undrar i sin rubrik ”Why can’t we trust our kids with music…and more?”
Kammarmusikfestivalen Rusk ordnades första gången förra året. Initiativtagare och konstnärliga ledare var då, som även i år, klarinettisten Christoffer Sundqvist och kompositören Sebastian Fagerlund. De hade lyckats samla ihop en rad intressanta musiker, både inhemska och internationella: Pekka Kuusisto och Cecilia Zilliacus till att börja med, samt Bram van Sambeek, fagott, Hervé Joulain, valthorn, Oliver Triendl, piano för att nämna några exempel. Gästande kompositör var isländska Daniel Bjarnason.
Mellor är imponerad av festivalen men också av hela anläggningen Campus Allegro och betonar mångfalden: konsertsalar, matställen, konstskola, musikinstitut, bibliotek och bank i samma byggnad. Han pekar på samarbetet mellan musik- och konstutbildningarna som också syntes i festivalprogrammet. Varje dag under festivalen bjöds det på lunchmusik av musikskoleelever, barn fanns det också i publiken på kvällskonserterna, barn delade ut blombuketter på scenen och vid ett tillfälle deltog också barn med röster och instrument i en improvisation. Han konstaterar att han inte är så bra med barn – han vet aldrig vad han ska säga, men noterade tre barn i samma rad som under en konsert satt trollbundna av Vasks Distant Lifght och Bjarnasons Bow to String, ”En av dem fångade min blick och jag tror att vi båda tyckte att vi bevittnade något underbart”.
Mellor menar att det finns mycket att lära av Finland här, hur man sätter värde på de ungas kreativitet och sätter tilltro till deras förmåga. Är det så att vi själva inte ser och förstår hur fantastiskt bra vi har det? Vi kråmar oss som tuppar i ljuset av Pisa-undersökningarnas resultat i matematikproven och tror att det är det enda som är något värt. Tänk om det är så att utan all kreativitet i kultursammanhang och utan musik och konst skulle vi inte alls lyckas så bra i matte och läsning heller? Ta en stad som Nykarleby som länge haft samarbete med musikinstitutet i Jakobstad. För 14 år sedan hade man planer på samma som också nu: att gå ur samarbetet och därmed spara några tiotal tusenlappar. Då ändrade man sig till slut och det är bara att hoppas att beslutsfattarna är lika kloka nu igen och tar tillbaka det oövertänkta förslaget.
Rubriken är tagen ur festivalens motto: ”Internationell kreativitet den mörkaste tiden på året. Låt dig omRUSKas!”
Siv Ekström
